Göteborgsposten – 6 maj 1872, sida 1

har tydligen bemäktigat sig pevningarne, och till följe af någon besynnerlig känsla af medlidande för sin hustru är han förargad öfver att hon blifvit anklagad för stöld. Genom att fortsätta det förfarande för hvilket jag beslutat mig och hålla strängt efter henne, skall jag sannolikt förmå honom till att afstå en del af skatten, och i alla händelser skall jag ha den stora tillfredsställelsen att reta upp honom mot min värde vän Grogram. Sedan skall denne älskvärde person af ren förskräckelse fly från landet och aldrig låta höra af sig vidare, derigenom befriande mig från en börda som jag fruktade att få behålla under hela mitt återstående lif. Jag är verkligen glad öfver att George Bradstock uppträdt igen. XIII. Då tvekade Ellen Wynne ej längre. Hon lemnade fönstret och gick bastigt till sin garderob, der hon tog ner en mörk klädning, kastade den hastigt men med darrande händer på sig, tog en liten hatt på hufvudet och öppnade sängkammardörren. Lugnt, mycket lugnt såg hon försigtigt efter att ingen fanns derute, trädde derefter genom dörren och stängde den så efter sig. Hon gick framåt i den breda korridoren, der en mörk skymning rådde, här och der afbruten af månsken, än ljust och glänsande, än dunkelt och egendomligt skimrande, allt efter som månstrålarne föllo genom det färgade glas hvaraf de öfre fönsterrutorna bestodo, eller genom de nedra ofärgade rutorna. Allt var lugnt och tyst utom ett svagt och otydligt sorl från bortersta ändan af byggnaden der betjeningens sofrum voro belägna. Ellen behöfde ej närma sig dem, men deremot måste hon passera förbi ain onkels sofrum, och då hon gick förbi dörren höll hon andedrägten och lyssnade, fruktande att den gamle gentlemannens uppmärksamhet kunde bli väckt af ljudet från hennes fotsteg;