Göteborgsposten – 3 maj 1872, sida 1

derför. Den katolska kyrkan representerar a facto det religiösa elementet i Frankrike, hvar emot dissenters med eller mot ein vilja stå T samverkan med de antireligiösa elementerna staten. Och man får icke glömma att de anti kyrkliga elementen icke här såsom i nordisk länderna inskränka sig till en blott och bar filosofiskt-rationalistisk åskådning eller till e i praktiken utöfvad indifferentism utan renta vilja tillintetgöra och upprycka med roten dei religiösa anda, som qvarlefver hos folket, sam för detta ändamål använder nära nog hvac medel som helst. Det vigtigaste medlet i dett: hänseende är naturligtvis uppfostran, ett ämne hvartill jag en annan gång skall äterkommt för att visa, huru de vackraste principer ibland kunna taga sig ut i tillämpningen, och på samma gång förklara huru det kan vara möjligt att en mängd af Frankrikes ädlaste och upplystaste män kunna ställa sig såsom motståndare till en sak som synes oss så naturlig och sjelfskrifven som den odligatoriska folkundervisningen. Ett par mmnessester ha i dagarne firats, som böra omnämnas. Den ena var Alexandre Dumas förflyttning efter döden till den lilla byn eller småstaden, der den store romanoch teaterförfattaren föddes år 1802 och hvarifrån han såsom skrifvare hos stadens: notarie tjugo år senare företog sin första pariserfärd, som han sjelf i sina memoirer så lifligt beskrifvit. Allt hvad Paris i våra dagar eger utmärkt inom litteraturen (det är, absolut taget, icke öfverdrifvet mycket!) hade der infunnit sig för att egna den sista hyllningen åt den som i allt fall, säga hvad man vill, var ett mäktigt snille och som utöfvat ett stort inflytande på sin tids litterära riktning. Kanske var han dock ett ännu större original än snille, och de anekdoter som med anledning af hans andra begrafning (den första skedde midt under brinnande krig, så att den räknas icke) dykt upp i pressen om hans tragikomiska affarstrassel, om hans godbjertenhet, lättsinnighet och äfventyr, äro otaliga. Den andra, ötver hvilken man velat fira en liknande minnesfest, är den hos oss föga bekante social-filosofiska skriftställaren Pierre Leroux, hvars dödsdag i Söndags skulle firas på kyrkogården i Montparnasse. Många trogna hade just ej samlat sig, inalles voro de omkring 40, allesammans gamla dyrkare af den aflidnes solidarite-triade cireulus system, som var ämnadt att pånyttföda menniskoslägtet, men som visst icke hundra personer bland de nu lefvande gjort sig besvär att studera. Icke ens några nyfikna hade infunnit sig. Och det var likväl en man som egnat hela sitt lif åt ett enda studium och ett enda mål och som sjelf var öfvertygad om att verlden skulle ha honom att tacka för sin framtida eviga lycka — Vanitas vanitatum! Parisarne dela för ögonblicket sin uppmärksamhet mellan den stora hästexpositionen i Industripalatset vid Champs Elysses (der samtidigt uppsättningen af taflorna till salonen åsår)j undersökningarne med mörderskan Marie Dixblanc, och den förmodade mördaren Mano vid Tastous nära Bordeaux, hvilken, om han, såsom troligt är, verkligen är den skyldige, lemnar Troppman långt bakom Big ; stölden en vacker natt från fästningen Vmcennes af flera stycken metallkanor, samt rådplägningen inom Seinedepartementets generalråd om förslagen rörande de nya kommunikatonsmedlen i Paris. Skola vi tå åka ofvanpå hustaken eller under jorden eller helt simpelt vå några nyutlagda tramway-spär — det är rågan för dagen.