Göteborgsposten – 2 maj 1872, sida 2

— Ej allvarsammaro än tillfället kräfver, sade han; för mig är det en fråga som gäller lif eller död. — Frank! hvad. kan du mena? — Nej, icke så farligt, min älskade, sade han då han märkte den plötsliga blekhet som spred sig öfver hennes anletsdrag. Jag begagnade en allt för stark fras, såsom jag ofta brukar göra. Du skall nu få höra hvad jag menar. Det här konstlade lifvet dödar mig. Van som jag varit vid utt säga och göra hvad jag velat, obunden af alla konventionela former och siällskapslifvets lagar, kan jog nu ej uthärda att bocka mig och småle och nicka och hålla med, kort sagdt att gå igenom alla de der formerna som äro föreskrifna i vårt sällskapslif; ett sådant lif är ej värdt att ha. — Nå, på hvad sätt vill du då bättra det? sade Ellen. — Genom alt fly det alldeles! Vi äro ej ansvariga inför någon; vi ha rikedom, helsa, styrka — allt hvad vi behöfva. Låtom oss njuta häraf efter bästa förmåga. Låtom oss fly från denna toalettens, middagsbjudningarnes, balefnas, smickrets, lögnens verld och resa utomlands till någon plats der — — Der menniskorna tala och handla alldeles på samma sätt fastän under olika luftstreck och på annat tungomål, sade Ellen. — Äfven det skulle vara en tröst, sade Frank; låtom oss derföre resa. — Och onkel, sade Ellen lugnt, som alltid så ifrigt motsett att vi alla skulle lefva tillsammans här, och att vi skulle förljufva hans sista dagar. — Vår frånvaro skall endast räcka en tid, sade Frank ; jag tror nog att jag snart skall bli botad för min ressjuka, och han skulle dessutom kunna komma och besöka 058 om han ville, medan vi vore borta. — Han är en gammal man, sade Ellen, och ovan vid. resor; det är knappast sannolikt att han vid sin ålder skulle pilja lemna sitt komfortabla hem ens för att få