Göteborgsposten – 27 april 1872, sida 1

Ett af vårt lands yppersta snillen, den man, hvilken ej blott som skald utan äfven som häfdatecknare skapat sig ett odödligt namn, Erik Gus:af Geijer, var, som man vet, en trogen idkare af musikens sköna konst och har, oaktadt han knappast sjelf betraktade sitt sysslande dermed annorlunda än som en förströelse efter dagens mödor och allvarligare bestyr, förvärfvat sig ett framstående namn bland våra inbemska tonsättare. Hans sånger ha trängt djupare än mången af de stora mästarnes och detta utan tvifvel dertöre att de i sig ega någonting af folkvisans intagande, ljufva behag. Det finnes i dem likasom i hans dikter detta genomsvenska något, som Törneros så träffande skildrat i sitt bekanta uttryck : Geijer är en dalelf, med sina fall, sina djerfva bugter, sina lurfviga holmar, sina granskogsstränder, sina björkklädda berg. Det var också Geijer, som efter afhörandet af Mozarts D-molls qvartett i sin sköna dikt Harmoniens makt så hänförande målade tonernas välde öfver menniskosinnet. Man erinre sig endast följande stanzer: Långsamt stiga ner de klara toner, Bära budskap ifrån bättre zoner Der en Gud dem närt.