Göteborgsposten – 27 april 1872, sida 1

som 1 större eller mindre mån bidragit till det goda ändamålet med tillfradsställelse kunna säga till sig sjelf: -Äfyen jag har min del i detta! Musikon-, säger en författare, Lupplyfter själen till högre betraktelser, hon är talande och öfvertalande, bon sätter liisandarna i ett lättare lopp. Alla andra af de fria konsterna härma naturen och afbilda dess behagligheter, men musiken är en del afsjeltva naturen, sin egen och ingen annan. Och det torde vara obestridligt att ingen annan af de sköna konsterna i så hög grad förmår att lyfta oss upp öfver gruset, frigöra vår ande från materiens tyngande fjettrar, gjuta poesi in i lifvets prosa. Hvem har ej någon gång, efter afhörandet af verkligt god musik, kännt det bättre jaget framträda mera allbeherrskande än förut, kännt det tyngande dam, som egennyttan, afunden, lustarne och flärden hopat öfver själens spegel på ett ögonblick, dessvärre, ofta kanske endast för ett ögonblick, bortblåst af harmoniens friska flägt! Och hvilken far eller mor vill ej hellre höra sin son spela viol, violoncell eller piano än att se honom vid viraeller knackbordet, höra att han tutar på kornett eller valdhorn hellre än tutarpå annat sätt, veta honom tillbringa sin afton på en god konsert hellre än på en dålig tarrachim!! Och nu lemna vi för denna gång detta ämne, tillönskande sträfvapdena för den vackra planens realiserande all tänkbar framgång! Vi missunna visst icke någon arbetare, vare sig i den ena eller andra bemärkelsen, förbättrade lönevilkor — men vi bäfva för framtiden. Ej nog med att man hotar oss med att våra klädespersedlar skola stiga åtskilliga procent, man vill rentaf taga ifrån oss de artister, hvilka skola förfärdiga dem. Man har redan börjat att reqvirera skrädderiarbetare 800 å 1000 i stöten, snart kommer turen till skomakeriet, så till battmakeriet ock så undan för undan. En vacker dag skall man fiona oss försatta i den visserligen pikanta, men obehagliga nödvändigheten att törekomma i den yttre verlden, till exempel vid promenaderna på Södra Hamngatan, i Trädgården eller allåerna, draperade i tygstycket au naturoal som de gamle i sin toga eller guachon i sin filt, med sandaler och virade ben och ett band omkring pannan! Men då, messisuro, gäller det att verkligen kunna stå till tjenst med Åfygande lockar och charmanta bond. Emigrera så alla våra pigor och drängar, våra dugtiga jordbruksarbetare, så få vi sjelfva bädda vår säng och sopa vårt golt, inklusive gård och gata, vi få borsta våra stöslor och koka vår mat, posito att vi ha någonting annat att äta än det slags föda som en gång föll högstsalig kung Nebukadnezar så ogement i smaken! För resten börjar det bli otrefligt äfven på annat sätt, och vi undra ej på om både skräddare och skomakare ge sig i väg, allt hvad tygen hålla, från en stad, der man midt på Söndagseftermiddagen får känna skarpa skott hagla omkring öronen på en. Det var på f. d. franska tomten som franske undersåten Yves Le Guen tog sig sagde oråd före: ÅHan ville rensa geväret, sade han, men i stället rensade han öronen på en intet ondt anande skomakaregesäll. Ryktet sörmälde först att han verkligen skjutit en sparf och med sitt döda offer i handen begitvit sig ombord på sin skuta, men kneps på landgången ar vår vaksamma polis och om så var törhällandet, så bekräftades, åtminstone den gången, icke sanningen af den gamla satsen: En fågel i handen är bättre än tio i skogen! Darrande under solens; eldiga kyssar har jorden framfödt våren. Det var derföre som storkarne kommo. Det är en hel historia. I Trädgårdens aflöfvade lunder har vintern om en blyg storkjungfru på rodnande ben klifvit omkring, ensam och öfvergifven, sorgbunden i dubbel bemärkelse, ty de grymma menniskorna hade klippt af hennes ena vinge, så att hon ej kunde lyfta sig till flygt från Nordens isar och snö. Så vardt det vår. Träden började knoppas. gräsmattorna grönska, lärkan driljade så sladt i det blå och skön jungfrun gick med näbbet i vädret hela dagen om och såg smäktande ut. Hon tänkte i sitt sinn: Ack, om bara någon af samiljen der nere i Skåne på återresan från vintersäsongen i Afrika komme den här vägen och finge se mig, staccars ensamma möl! En vacker dag, i slutet äf förra veckan, fick hon höra ett bekant suande i luften, hon såg upp och se, från rymlen sänkte sig ner till henne en ståtlig unzersven af samma slägte som hon sjelf, en märt, vacker gosse om sina 3 fot allraminst. Vi förbigå återseendets glädje, vi anteckna enlast, att man sedermera under några dagar åg dem vanka af och an i lunderna, såsom örälskade bruka och det började redan hvikas om förlofniog, då... En morgon var en hygglige epousören försvunnen. Det glunades om, att han helt oväntadt upptäckt sin tkorade bruds defekthet, att han gjort en arig, men iskall bugning och vändt henne rygen, deretter ensam tagit sig en stilla tanktällarepromenad i parken, höjt vingarne till ygt.. och så var han borta. Men... daen derpå var han åter tillbaka, dock, o ve, u ej längre ensam, han förde med sig en åger, komplett storkinna, med hvilken han iges i dessa dagar ha knutit ett band för — ommaren. Nu bygga och bo de i den korg, Om hlifvit unngatt na trA... es a