Göteborgsposten – 26 april 1872, sida 1

— — ——— som var kamrat eller tjenare eller medhjelpare åt den der lille mannen, som är åklagare mot henne, här om dagen blifvit sedd vid södra grindvaktarestugan, sedan han och hans kamrat anställt noggronna efterfrågningar rörande grindvakterskan. — Och hvad gör du för slutsats deraf onkel? — Jo den omständigheten gifver mig en ledning till något som jag sökt förklara — hvad som är motivet till den lille mannens anklagelse mot mrs Bradstock. — Och det är — sade Ellen. — Det är, om jag bedömer saken riktigt, hämnd. Det har sannolikt uppstått någon tvist dem emellan rörande delningen af bytet, och denne lille man, som utan tvifvel är den förnämste ledaren och upphofsmannen i hela denna affär och sannolikt har ställt sig så att han ej är åtkomlig af lagen, aktar ej för rof att uppoffra sina medintressenter för att få hämnd på dem. — Om din åsigt är riktig, så är det verkligen en stygg historia; men jag finner det omöjligt att tro en qvinna, sådan som mrs Bradstock, vara inblandad i ett sällskap bestående af sådana uslingar. Hon är så finkänslig, så alldeles olik vanliga qvinnor af hennes klass. — Ja, mitt barn; men hvad beträffar det besynnerliga i att hon skulle ha något att göra med sådana personer som dessa, så måste du erinra dig att hennes egen man, hvilken hon lyckligtvis blef qvitt, var en desperatare sälle än någon af dem, och hvad det beträffar att hon är så höjd öfver sin ställning, finkänslig och allt det der, så är det vanligen sådana som sätta mera värde på lyx och följaktligen mången gång äro mindre samvetsgranna beträffande medlen att förskaffa sig den. — Men hon håller så mycket af sin son, sade Ellen. — Utan tvifvel, mitt barn; men det hjelper oss ej på minsta sätt öfver svårigheten. Några of de största brottslingar Newgatekslendern har att uppgifva ha varit mycket ömma föräldrar, och hennes egen förfining och