Göteborgsposten – 25 april 1872, sida 2

ropa i den aflägsnaste mån tänker på att angripa Frankrike inom dess närvarande gränser, och franska regeringen, som med tungan byllar tredspolitiken, var äfven i den lyckliga ställning att kunna ordna sig for försvaret. Annorlunda var det med den napoleonska regeringen. Historien har visat, att hon icke menade uppriktigt med siu devis: Pempire cest la paix. Brorsonen trodde sig lika litet kunna utan krigiskt rykte och eröfring hålla sig uppe som farbrodern. För de redan då däliga finanserna och den vådligt växande statsskulden oproportionerliga summor användes på armå och flotta. Nu har skuldbördan fördubblats och den krigsskadeersättning, som skall betalas till Tyskland, förklarades af fransmännen i början för alldeles omöjliga att utreda. De vederlade dock på ett bjert sätt sig sjelfva, i det att de på armen, fastän statsområdet är förmivskadt, använda icke allenast lika stora summor, som på kejsardömets tid, utan ytterligare 60 till 70 mill. mera om året. IIvarför gör icke Frankrike som Ryssland efter Krimkriget, då det inskrankte(z) sina utgifter och samlade sig genom helsosamma, fredliga sträfvanden (Ryssland anlade dock med feberaktig ifver strategiska jerubanor, hvilka väl skola en gång visa sig vara allt annat än fredsverktyg!) Hvartill dessa alideles onödiga och ötverdrifua rustningar? Franska regeringen bör icke undra öfver, att dessa enorma utgifter för krigsändamål väcka förargelse i Tyskland — och ej allenast i Tyskland, utan i hela Europa. Den tanken ligger nära, att franska regeriugen vill rusta i folklidelsernas tjeust, för att så snart som möjligt få ett hamndkrig till stånd. Man spörjer sig Sjelf, hnruvida icke denna ifver egentligen atser att framkalla kriget, innan de ännu utestående 3 milliarderna i krigsskadeersättning blifvit utbetalta, således före d. 2 Mars 1874. Att Frankrike till dess icke kan åter upptaga jättekampen, ligger temligen nära för banden, men fransmännen tala ju och drömma om allianser, isynnerhet med Ryssland, om än sådana allianser ännu icke synas till. Under dylika omständigbeter är den tyska regeringen, fastän den icke gjort någon tramställning i Versailles och kanske ej heller skall göra någon sådan, likväl tvungen att fortfarande hälla ett allvarligt iakttagande öga på Frankrike. . Denna plötsliga ängslan i de tyska tid. ningarne tar sig likväl helt komiskt ut, då man vet, att Tyskland sjeltt, fastän det redan är den starkaste militärstaten i verlden, rustar ytterligare med en häpnad väckande kraft och feberaktighet. Dess onda samvete öfver, att det med eröfrarens våldsrätt tillskansat sig misslynta och agiterande provinser i vester, norr och öster, har väl sin del deri; men skulle väl Thiers kunna försvara det, om han gentemot en sådan fiende stod med armarne i kore. Mot det under Preussen förenade Tyskland gäller ingen annan makt än den råa styrkans. Det vet ej blott Thiers och Frankrike, det vet hela det öfriga Europa.