Göteborgsposten – 25 april 1872, sida 1

Jag var der någon tid, men en morgon underrättade de mig om att jag skulle föras till Chatham. Åtfoljd af två fångvaktare fick jag åka till London Bridge, och der stego vi in i en ondra klassens kup6 med några andra. Hvad de stirrade på mig och huru de gjorde sina anmärkningar? Men de flesta ef dem voro vänliga nog mot mig. De frågade polisbetjenterna hvem jag var och hvad jag gjort, och som polisbetjenterna voro språksamma kom snart samtalet i full gång. Då jag märkte att deras uppmärksamhet var vänd ifrån mig, uppstod en tanke hos mig som jag ej dröjde att bringa i utförande. Under det tåget var i full gång, stötte jag upp dörren och kastade mig ut. Jag blef lemlästad, men hade tillräcklig styrka att gömma mig, och ehuru de kommo tillbaka sedan tåget blifvit stoppadt och under sin jagt passerade nära förbi mig, hittade de ej på mitt gömställe. Det var qväll då jag försökte taga mig fram till något ställe i Gravesend der jag kunde få hvila öfver natten. Folket strömmade upp och ner för gatorna, jagade mig hit och dit, gensköt mig och ver efter mig på samma gång. Slutligen bröt jag mig genom fönstret in i ett rum der jag fann en ung sjrätt ensam. Jag gick rakt till honom, omtalade min nöd och bad honom gömma mig eller hjelpa mig eller låna mig några plagg till förklädnad. Han vägrade och då frestade djefrulen mig till att öfverfalla honom. vi tumlade på golfvet tillsammans, men han fick tag i den