Göteborgsposten – 23 april 1872, sida 1

ryggen mot dörren. Ännu är jag ej tagen, min vän; vi äro en mot en. Främlingen yttrade ej ett ord, men höll upp sin hand liksom för att hejda det angrepp som han såg att Grogram tillämnade. Derefter frigjorde han långsamt sin haka från bindeln, tog af sig pelsmössan och vände sig mot Grogram. Den senare såg på honom under ett ögonblick, synbarligen alldeles förlamad. Derpå frammumlade han i låg ton: George Bradstock! och föll tungt till golfvet. IX. Den man, hvars framträdande för Grogram uppskakat honom i så förvånande grad, visade sig ej så bekymrad öfver den svimning han förorsakat, som man skulle kunnat vänta. Han var tydligen en praktisk man och van att hastigt foga sig i förhållandens, ty han kastade en lugn blick omkring sig till dess han upptäckte vattenstället; derefter gick han hastigt öfver golfvet, tog vatttenkannan och kastade en del af dess innehåll i Grograms ansigte. Sedermera lutade han sig ner, stödde öfre delen af den utsträckta kroppen mot sitt knä, löste upp halsduken och skjortkragen samt tog en sked ur ett smutsigt glas på kaminen, införde dess ända mellan Grograms tänder, som voro fast tillslutna, och lyckades genom den stora skicklighet han tycktes ha förvärfvat i dylika göromål att öppna nyssnämnde gentlemans mun. Denna tjenstaktighet dröjde ej att medföra ett lyckligt resultat. Grogram öppnade ögonen och stirrade fånigt omkrirg sig. Hans blick föll på föremålen i rummet utan tecken till igenkännande, men ej förr hade hans ögon mött den nykomnes, än alla omständigheterna genast tycktes föresväfva honom, och medelst en plötslig ansträngniog lyckades han intaga en halfsittande ställning, stöd