Göteborgsposten – 23 april 1872, sida 1

jande sig mot ena handen, under det han sträckte ut den ondra liksom afvärjande. — Vik bort! ntropade han; kom ej nära mig förr än jog blifvit klokare på det här! Det är ju George, eller hur? — Ja, Joe. — Allt rätt? Du vet hvad jag menar — kött och blod? — allt i ordning, George ? Mannen smälog svagt dä han svarade: — Allt rätt, Joe — kött och blod — ingenting att vara rädd för. — Det gläder mig, sade Grogram. Du skrämde mig med besked då du tog af den der mössan och jag fick se att det var du. Ej en smul förändrad, utom hvad den den der hårtoffsen på hakan beträffar. Lat oss se närmare på hvarandra, karl, låt oss känna om handtagen äro desamma. — De äro desamma, sade mannen i det han sträckte ut sin hand och fattade tog i Grograms fingrar med en styrka som kom äfven denne härdade person att rycka till af smärta. — Nu triflar du ej längre, eller hur, Joe? — Ej det ringaste, sade Grogram i det han skakade fingrarne i luften. Det finnes ingen död man som kan gifva ett sådant nyp. De sade att du var död; du vet väl det, George? — Om jag ej hade vetat det, skulle jag ha gissat det då jag hörde hvad du sade och såg huru du ramlade i golfvet då du först fick ögonen på mig, Du har väl ej börjat lida af sådant der, säg? — Hvad menar du med sådant der? frågade Grogram. — Du har väl ej börjat lida af sådana der anfall, sade mannen ; det här var så svårt som jag nugonsin sett. Du har lemnat märken efter tänderna i skeden, och jag hade mycket besvär innan jag kunde få din mun och dina händer öppna, så hårdt voro de sammanslutna. (Forts.)