Göteborgsposten – 22 april 1872, sida 1

steg utom dörren förr än jag får veta hvad den lille mannen vill att jag skall göra. Sedan Grogram fattat detta förträffliga beslut, satte han sig ner och författade en ganska egendomlig epistel till mr Pentweazle, hvari han underrättade honom om dagens tilldragelser. Som han ej hyste ringaste tvifvel rörande afsigterna hos den person som hans värd skräddaren visat honom, tvekade Grogram ej att beskrifva honom för den lille mannen såsom en polisspion, som under några dagar bevakat honom. Han bad mr Pentweazle på det enträgnaste att skyndsamt sända ett råd huru han borde ställa sig. Han ville långt hellre vara på landet än i London försäkrade han; men om hans vistande i grannskapet af Gwynruthin ej lämpade sig för mr Pentweazles planer, hade han, Grogram, ingenting emot att för en tid göra en utflykt till Skotland, Irland eller till och med kontinenten, under förutsättning naturligtvis att han förseddes med nödiga tillgångar för en sådan resa. Emellertid, tillade han, skulle han hålla sig lugn och genom att stanna hemma undvika all vidare förföljelse. Nästa dag höll Grogram fast vid detta beslut. Han stannade inne från solens uppgång till dess nedgång, förnämligast sysselsättande sig med att hvissla populära melodier och se ut genom fönstret. Denna senare sysselsättning var ej af särdeles omvexlande natur, alldenstund rummet der han bodde låg så högt upp, att han ej kunde se ner på gatan, utan endast hade framför eig den vidsträckta men enformiga panoraman af en massa tegeltak. Han tänkte till en början på att formera bekantskap med sina grannar i samma våning, men öfvergaf vid närmare eftersinnande denna id såsom måhända farlig och ledande till förderfliga resultater. Han stannade äfven hemma de två följande dagarne. Det var en hård pröfning för en sådan man som Grogram, van vid rörelse och frisk luft, att vara inspärrad i ett trängt vindsrum. Också voro dessa tre dagar tillräckliga för att fylla måttet af hons