Janne suckade; han började nästan känna grämelae. Likvisst är det bra lyckligt för mig, som är jordbrukare och dermed törsörjer de mina, tänkta han; Gud ske lof, säd och hö aro inga ötverflödsvaror, och jag åtminstone får behålla min förtjenst. Dagen derpå inträdde husbonden i stugun. Janne käade ej straxt igen honom i vuämalsrock och ullstrumpor. Husbonden sade: ÅJanne, du har alltid varit flitig och beskedlig, jag är ledsen om du kommer i nöd, men jag behöfver dig ej mera; här äro några riksdaler att använda tills du får en annan sysselsättning. Jannes ansigte, som upplifvats något vid åsynen af pengarne, mulnade nu märkbart. IIan miestänkte att hans herre tått reda på upphotvet till all denna förargelse (ty han kunde ej längre dölja for sig att förändringen i verlden var ett ondt) och mumlade att han hoppades Åatt hans Nåd förlät honom. Säg ej hans Nåd, nu äro vi alla bönder. Jag är nog lycklig att få behålla min jord, den anses ej som öfverflöd, men inkomsten deraf behöfver jag nu ej till min nuvarande enkla hushållning, jag skall använda större delen till betesmark eller får den ligga i träder. — Hans Nåd, det skulle vara stor synd, sådan säd, sådana granna ängar! Ni kan ju sälja afkastningen som förut, ty hö och spanmål är ej granvlåt. — ÅSannt, men nu lever jag på atkastningen af halfva min egendom, och hvarföre skulle jag besvära mig med mera arbete och odling, då ingenting ötverflödigt fiunes att köpa? Jag behöfver endast pengar för att bekosta min familjs tarfliga beklädnad och för att löna några arbetare, och för detta bebof är hälften af gårdens afkastning tillräcklig. Nu blet stackars Janne förtviflad. Folkets nod när man förnekade det arbete nådde hans öron, och han visste ej hvar han skulle dölja sin akam och sina samvetsqval, tills den händelserika veckan led till slut. Då skyndade ban till Elfdrottningen, kastade sig till hennes fötter och bad henne tillintetgöra förändringen och återlöra allt i sin gamla ordning. Nu viftade det lätta spöet i motsatt riktning mot förut, och genast återsåg man det vackra slottet i kojans ställe; men största glädjen var att se de återvändande arbetarne, bvilka rusade till deras väfstolar och tabriker, lika stor var de gamla qvinnornas och de unga flickornas förtjusning ötver att återfå sina knyppeldynor och spinnroakar, af hvilka deras bergning berodde; allting erbjöd nu en anblick af lycka och välmåga i motsats till den olyckligt sorgliga vecka de genomlefvat. Janne blef vis at denna lärdom, och så snart någon klagade öfver de svåra tiderna och tillskref dem de rikas öfverdådiga utgifter, bevisade han att de fattiga hade vinst, ej förlust, deraf; och då han ej kunde öfvertyga sina åhörare på annat sätt, berättade han denna märkvärdiga historia. Ea atton sade Lars Pettersson, som hörde på Jannes berättelse: Det är bara prat att menniskor sakna arbete, då ej ötverflöd finnes i verlden. Jag har mistat min utkomst der före att min husbonde lefvat ötverdådigt. Den unge gretven, hvars Jägare han varit, kände ingen gräns för sina utsväfpingar, men när kassan var tom afskedades kuskar och betjenter; hästar och hundar såldes sedan. Säg mig nu, käre Janne, fortfor Lars, blefvo vi afsketade till solje af för mycket eller tör litet öfverdåd i lefnadssättet? Janne insåg att Lars hade rätt, men ville ogeraa tillstå det. Slutligen utropade han: För litet, Lars! ty så länge din husbonde kastade ut mycket pengar i slösande lefnadssätt, behöll du din tjenst; men då allt var slut for bonom, var det äfven slut för hans underhafvande. Lars var för klok att ej märka hur klen denna bevisning var och sade: Din invändning ans år en hårklyfvande lagkarl. Förutsätt att alla förmögna förstörde sin egendom, hvad förmån hade vi fattiga deraf? Du kan ej neka att om de rika lefde förståndigt, hvar och en efter sina tillgångar, skulle äfven vi fortfarande hafva vår bergning, Janne kände sig öfverbevisad. Jag inser, sade han, att lefnadssättet kan vara både för mycket och för litet öfverdådigt, men du måste medge, att om en herre ej lefver öfver sina tillgångar, eller skadar sig sjelf genom öfverdåd, böra vi ej klandra hans utgifter, emedan de förskaffa oss arbete och bergning?. Jaune återvände bem, inseende att de satt ga ej blefvo lidande genom de rikas utgifter, så framt de klokt beräknade sina inkomster. och han kom nn till denna slutsats: Både rika och fattiga hafva samma intressen, det är ganska besynnerligt; jag trodde dem vara gå vidt skiljda som öster ifrån veKR 5 atar! nm AN vm 3