ry 00 ar Rp — hvarandra efter samma ritning och vid samma tidpunkt, för omkring 50 år sedan. Af dessa hus, som hafva ett högst dystert utseende, är det ena ett fängelse och det andra ett hospital för sinnessvaga. Jag infann mig en dag utanför det sistnämnda och anhöll att få kasta en blick derinom, hvilket beviljades af den tillstädesvarande superintendenten, mr Duiillet, som, beordrande en vaktkarl att följa mig omkriog, sade sig befara att jag skulle tycka denna inrättning very poor. Och han missräknade sig icke. Vi kommo först in på en liten, mörk och smutsig gård, der ett tiotal af dårar för tilltället uppehöll sig. Samma paltor, som dessa olyckliga nu voro iklädda, hade de tydligen fort med sig hit. En hade inga skodon och en annan saknade skjorta. Derifrån gingo vi uppför en mörk trappgång, hvilken ledde till en lång, icke mycket ljusare korridor; och här voro de sinnesrubbade instängda i små, fuktiga celler, till hvilka dagsljuset insläpptes endast emellan gallren på de i dörrarne anbringade gluggarne, som voro på sin böjd en fot i fyrkant. Hela möblemanget utgjordes af en säng, i somliga celler af två eller tre. Vaktmästaren öppnade en och annan dörr, och upprörande var anblicken af de stackars uslingarne derinnanför. — här förvaras de stillsammaste, upplyste min följeslagare. — Och dessa hafven I på detta sätt inspärrade! utropade jag. — Vi ha ingen bättre plats för någon, svarade karlen och slog upp en dörr, så att jag kunde se en åtminstone till utseendet gammal man sittande på sängkanten. Hans hår hängde lika långt ned ötver axlarne som hans skägg på bröstet, och hans ohyggligt afmagrade gestalt kom mig att tänka på mystiska personligheter, som af hätska fiender tvungits att, på allt sätt försummade, tillbringa största delen af sitt lif i ödsliga fängelsehvalf, dit ingen utom deras plågoandar hittat vägen. — Huru länge, sporde jag, har denne man vistats härinne? — Han kan svara sjelt, upplyste vaktmästaren. Halloh, Tom! Den här gentlemannen önskar veta, när du kom hit in. — För fyra år och två månader sedan, svarade den tilltalade, som hela tiden noga betraktat mig, i det han visade ett egendomligt leende. — Han kan måhända upptatta och deltaga i ett samtal, förmodade jag och drog mig tillbaka. — Ja, sedan början ef detta år har ban kunnat det. Kommer an på huruvida han fortfarande kan hålla modet uppe... Tålamodet förgick mig nu. så att jag rent ut försäkrade mig lättare kunna förstå huru en klok kunde göras galen än en galen klok under en sådan behandling, hvarpå den upplysningen gafs mig, att hvarje patient, som icke är vild, tillåtes att gå omkring i korridoren åtminstone någon stund på dagen. — Der ser ni två vid fönstret nu. Den ene är en tysk, som at hemlängtan gjorts förryckt och af hvars språk jag icke begriper ett ord. Kanske kan ni tala med honom? sade vaktkarlen. Vi närmade oss den sjuke, en mycket ung man, som, tilltalad på sitt modersmål, föll i en häftig gråt och utbrast i en ordrik klagan utan sans och sammanhang. Men det värsta återstod mig. Förkastande anbudet att bevittna mera af eländet i detta departement anhöll jag att blitva förd till den afdelning, som upptages af de qvinliga patienterna och befann mig snart inne på en annan liten, naken gård, på alla Bidor begränsad af de höga, svarta murarne. Här var man just sysselsatt med att rengöra några at de hemska cellerna, hvilkas haltnakna innevånare, gamla och unga qvinnor, negrinnor och kreolskor, under tiden uppehöllo sig derutanför med ett par negrer såsom vaktare och vårdare. En äldre qviona med utslaget hår och iklädd endast en tunn klädning, som föll tätt utefter hennes utmerglade lekamen, satt på en stol med ryggen emot en stolpe, vid hvilken hon blifvit bärdt tastbunden med ett grott rep. Hon skälfde såsom af frossa och stora sår voro hennes fötters enda beklädnad. När den ena negern kom för att återinföra henne i cellen, uppgaf hon ett ohyggligt tjut och dolde ansigtet i händerna unaer det han löste hennes bojor. Bland alla dessa skräckingifvande gestalter rörde sig äfven ett barn, en gosse vid omkring 9 års ålder, på hvars bleka ansigte vansinnet tydligt tryckt sin stämpel. Han sprang fram och tillbaka, talande sör sig sjelt, och stannade slutligen utantör dörren till en at cellerna, hvarifrån trängde sig stämman af en rasande qvinna. Han ställde sig på tåspetsarne för att kunna blicka in genom den lilla gluggen, men ryggade hastigt tillbaka, då ew par knotiga fivgrar stuckos ut genom gallerna och hotade hans ögon, — Af superintendenten underrättad om att äfven en svensk qvinna var att finna härinne, yrkade jag entraget på att få se henne, om hvars dervaro man ställde sig alldeles okunnig; men då jag sade mig vilja minnas, att hennes namn uppgifvits vara Emma, utropade vaktmästaren: Aha! Ni menar visst henne; och dervid pekade han på en at de tunga dörrarne, som genast öppnades och visade mig anblicken af tvenne avinnor.