Göteborgsposten – 20 april 1872, sida 1

18 0 HUHH precisa som ett Kronometerur på källaren eller klubben, buttra på ytan och smått vresiga i ord och åthäfvor, men igrund och botten goda som guld. Hans nästa roll säges bli Hänselmeiers i Fåfänga af Görner, samma stycke, hvilket under Äde tre strömmarnes regime med så afgjord framgång upptördes å Mindre Teatern. Derpå torde följa Schumrich i -Slägtingarne, Baraduc i En Herra, som vaktar sin måg 0. 8 v. Åren ha, svart sagdt, spårlöst gått förbi konstnären, styrkan af hans komik är lika oförminskad, som då han sist, för nära 5 år sedan, uppträdde härstädes, det är alltid samma lif och uttryck i blicken och ban rör sig på scenen med en ynglings vigör. Vi kunna derföre under hans härvaro hoppas på ännu mången stund ar oblandadt glad dramatisk konstnjutning. Cettiska sällskapet spelar å Mindre Teatern under gynnsamma omständigheter, om också ej fullt så glänsande, som under förra säsongen. Skälen dertill torde vara, dels konkurrensen med Nya Teatern och enkannerligen dess gäster, dels, och isynnerhet, att de nya stycken, som upptagits å repertoiren, särdeles i qvantitativt bänseende tagit i anspråk större krafter än det omtyckta sällskapet eger till sin disposition. De stycken, hvarmed sällskapet sist eröfrada allmänheten, ha deremot återsetts med oförminskadt nöje och damerna Witsleben. Fanny och Bernhardine Kruse samt hrr Hougaard och Cetti stå fortfarande lika högt i allmänhetens gunst. Våra teatervänner kunna derföre ej klaga öfver brist på tillfällen att få äfven ganska stora anspråk uppfyllda. Konstnärer, sådane som Stjernström och Deland på Nya och Hougaard på Mindre Teatern, torde vi ej snart så äterse, åtminstone ej förrän kungliga teaterns artister eller de sjelfva någon gång göra oss den äran. Ty med bästa vilja i verlden, och med risk att ännu en gång tituleras för kritiklystna och fio-nosiga af vissa landsortskolleger, kunna vi icke, som en kollega i Wenersborg, sammanställa hr Novander med — Pierre Deland eller, som talmannen för Sveriges finaste och mest bildade publik, i hr Hessler mer än en gång se Nils (Knut?) Almlöf framför oss, äfven om det en gång skulle bli också oss förunnadt att få skåda den förre som Gaspard i Debutanten och hennes sar, den senare som Poirier i Klädeshandlaren och hans måg. Vi högakta och värdera hvarje redlig strätvan äfven inom den dramatiska konstens område, men vi skola aldrig förmå oss till att upphöja medelmåttan på den verklige konstnärens bekostnad. Föga gagn åstadkomma också dessa välmenande viraksupptändare för konsten och dess utöfvare. Hvad särskildt dessa sistnämnda beträffar, torde mången gryende talang ha stel nat i ett manör, omöjligt att sedermera bortarbeta, just genom att oupphörligt ba sett sig helsad som 0en konstnär i trämsta ledet, en rekädespelerska, hvartill man kan söka ett motstycke på vårt lands första scen o. 8. v. De reelaste frukterna af alla dessa vältalighetens sköna blomster, hvaribland dock ej sällan, för att begagna ett bekant uttryck, saknas den blyga pensn, torde emellertid vara det frenetiska hat, den oförsonliga bitterhet, som dessa, så obetärkt och obetänksamt på tinnarne af konstens helgedom upphöjda, sedermera anse sig ha skäl att hysa mot den eller dem, hvilka i fullt lika välmenande atsigt som sina lättrörda kolleger våga säga dem sanningen! Under en af de sista svåra Marsstormarne förliste äfven fiskarbåten Mary, hemma i Styrsö Tången och förd af fiskaren Joban Silfverblad. Båten afseglade nemligen d. 16 Mars från hemorten och har sedermera ej afhörts. Sifverblad var en för våra lustseglare i skärgården mycket bekant personlighet, och ansågs som ett ovärderligt biträde på sjön. Han efterlemnar en åldrig moder och en ung maka, båda i mycket tortuga omständigheter, detta så mycket sorgligare som makan snart ätven väntar att bli mor. Då vi nu för denna hårdt pröfvade familj åkalla menniskovännens medlidande är det oss ett nöje att bifoga följande oss tillsända versiflerade bref från en känd signatur, tillåtande oss dock dervid, att vända invokationen i den första versen från oss sjeltva till hvar och en, som vill bispringa de arma med en skärf: Broder Krönikeskrifvare! Broder! du med bjertat varma, Till dig vander jag mig här, Du, som ömmar tör den arma, Jag nu bjelp af dig begär. Johan Silfverblad på Tången Kände du, en fiskare, Och i Göteborg finns mången, Han om sommarn lotsade. Mars den nittonde var inne, Snön den yrde, stormen röt, Knappast uti mannaminne Hatvet så mot skären bröt. Då blef JoOhan borta-. Hemma Satt hans hustru och hans mor Väntande hvarenda timma. På den som ifrån dem for. Fåfängt tåras makans öga, Hennes barn tår ingen far, Och den gamlas tröst gör föga, Hennes man ock drunknat har. Hungern lemnar ej förskoning, Sorgen är nu hvardagsgäst, I en förut lycklig boning, Nöden nu sin bostad fäst. Om i krönikan du ämnar Nämna härom är du god, Kanske menskovännen lemnar Då en skärf i Stenhoffs bod. Ä