Göteborgsposten – 18 april 1872, sida 1

Riksdags-Kaleidoskop. XXL Den 15 April. Jag lemnar sjuttitvåans förändrade lylelse åsido. Andra kammarens majoritet blir nästan som lite kollrig, så snart något förslag väckes, hvilket afser att ändra nämnda paragraf. Hvad den egentligen innehåller har denna majoritet ingen kunskap om, men båller den kanske just derföre mycket kär och tror för öfrigt, att den utgör gårdvaren för -bankens metalliska kassa, som anses vara helbror med bankodiskonten och grymt hatas och försåtligt förföljes af — privatbankerna. Det är således alldeles fruktlöst att vilja ändra sjuttitvåan, äfven om det skulle ske till förmån för ett myntsystem grundadt på guld, då de redlige dannemännen ända sedan barndomen sjungit gull ej annat är än mull. Deremot tillåter jag mig fråga: har ni den äran att känna hr Ola Mänsson, riksdagsman for Listers domsaga i Blekinge? — Ni svarar sannolikt nej, och är så till vida ursäktad, som ban ytterst sallan deltager i Andra kammarens förhandlingar, på sin höjd instämmer med någon föregående talare, som precist sagt hvad han tänkt yttra, och således icke omnamnes i tidningsreforaten och icke änou skurits i trä och intörts i Pehr Thomassons ÅMedborgare. Emellertid har nämnde hr Ola Månsson plötsligt blifvit en ganska märkvärdig man, nästan mot sin vilja, i allt fall utan att derom hafva någon aning. Det är nemligen han som gifvit uppslag till en högst intressant strid — ganska vidtutseende derjemte — på det konstitutionella området, genom sin väckta motion om mantalapenningarnes upphörande. Den förordades ull bifall af statsutskottet, hvars flesta ledamöter (majoriteten var dock ytterst knapp) ansågo att i klämmen icke behölde inrymmas, att riksdagen för sin del beslöt denna skattetitels upphörande. De här kursiverade orden ansåg minoriteten hade bort intagas, enär mantalspenningarne tillhöra de ordinarie statsinkomsterna, hvilka, enl. hittills följd och godkänd grundlagstolkning, riksdagen icke eger borttaga, minska eller ändra utan konungens bifall. Jag tillåter mig betvifla att hr Ola Månsson hade den ringaste aning om att hans kortfattade motion skulle gifva anledning till någon djuptgående strid. Han tyckte blott att då K. M:t föreslog skyddsafgiftens afskaffande, så kunde han föreslå detsamma i afseende på mantalspenningarne, då i alla fall äfven han borde väcka en motion.