Göteborgsposten – 17 april 1872, sida 1

——— —————— Kung Sigurd har tyst åsett denna scen; han inser nu hvad han har gjort och får ett anfall af vansinne. Den scen som följer härpå är likväl ej estetiskt skön och dessutom långsläpig. Sigurd tror sig vara kejsare i Miklagård, derpå befinner han sig midt i slagtningens tummel och slår ibjel blåmän, slutligen drömmer han sig hafva älskogsmöten med grekiska qvinnor o. s. v. Småningom lägger paroxysmen sig och han beslutar sig tör att öfverlemna riket åt Eystein och draga ut på nya vikingatåg för att vinna land. Sista akten handlar om försoningen mellan bröderna; Borghild gör straxt ett försök att närma sig Eystein, men visas åter tillbaka. Nu torsvinner Borghild ur handlingen, och detta är utan tvifvel styckets svagaste punkt. Dramat slutar dermed att konungens män hög: tidligen underrättas om försoningen; kungarne bålla hvardera ett tal och skalden qväder till deras ära. Stycket är rikt på dramatisk effekt och är försedt med vackra tablåer och dekorationer, hvarförutom det är genomväfdt n.ed en mängd nationella elementer, hvilka alltid rycka publiken med sig. Sigurd Jorsalafarare har ännu ej utkommit i trycket, och innan man blir närmare bekant med den poetiska delen af styckets innehåll, kan ingen fullt rättvis dom fällas ötver dess eanna värde. Jag hyser ingen tvekan om att ju icke Sigurd Jorsalafarare äfven på den svenska scenen skall göra lycka. Under de senaste dagarne ha tvenne frågor af mer än vanlig betydelse blifvit afgjorde i Storthipget. Den ena är den af Jaabwkska partiet föreslagna förändringen i räntetoten i sådan riktning att räntan lagligen fastställes till oföränderligt 4 2), såväl för utlåning af medel, hvilka blifvit insatta i sparbankerna (dessa medel uppgå f. n. till mer än 10 mill. spdr), som ock tör lån, för hvilka panträtt i fast egendom lenmes till säkerhet. Hittills bar räntan för dessa båda slag af lån utgjort för sparbankslånen vanligen 5 å 6 4 och för hypotekslånen de lagbestämde 5 4. För att förstå det farliga i denna agitation tor en fast ränta, som till fördel för bondepartiet skulle lägga ett det skadligaste band på affärslifvet och den fria omsättningen i landet, må man ihågkomma att det Jaabekska partiet genom bondeföreningarne är fördeladt öfver hela landet till ett antal af omkr. 22,000 individer, hvilka bålla sina diskussionsmöten och genom Jaabeeks i 6000 exemplar utgifna Folketidende uttala sina äsigter. I denna tidning framställes alltjemt 5 4, räntan på hypotekslån såsom en nationalorycka, och hela landtbetolkningen skall få öfverflöd och goda dagar, så snart Jaabeks räntetörslag blifvit upphöjdt till lag. Bönderna ha också tagit det löfte af sina stortingsmän att de skola rösta för förslaget vid Storrhinget. För att motarbeta denna farliga agitation lät regeringen redan innan senaste Stortbingets sammanträde utarbeta en vidlyftig skrift ?om räntaa och inhemta kommunalrepresentationernas mening om frågan, med det resultat att alla städer och mer än ?(,:delen af landtdistrikterna förklarade sig emot den tvungna räntefoten. I thinget fortgick debatten i tvenne dagar och fördes med särdeles skärpa. Den naturliga grundsatsen att penningar äro en vara, hvars pris liksom andra varors ensamt bör rätta sig efter konjunkturerna, samt att Storthinget derföre äfven framgent borde slå in på den förut beträdda vägen att småningom helt och hållet frigifva räntan ville bondepartiet icke gå in på. Jaabek och hans män framkommo till slut med hotelser. Det tjenar till ingenting— yttrade han — Lvatt söka medelst långa tal omstämma landtdistrikternas opinion för deana sak. Man riskerar blott att Olof Digro (d. v. s. norska folket) knyter näfven, slår i bordet och säger till sina söner: Nu vill jag ej veta af mera snack, nu vill jag hafva saken fram! Dessa ord, liksom Jaabecks hotelse att framgent vilja agitera i samma riktning som förut, fingo en skarp tillrättavisning af Tbingets ypperste medlem. Vod slutvoteringen segrade emellertid ett förslag af höjestereetsassessor Lövenskiold, som äsyftar att frågan må läggas å sido. Den andra vigtiga frågan, som under sista veckan blef afgjord och olyckligtvis fick samma utgång som räntefrågan, var förslaget