Göteborgsposten – 15 april 1872, sida 2

Frän Utlandet. Det är rörande att se, hvilken tillgifvenhet ej allenast de tyska hoffanktionärerna, utan äfven en fordom åtminstone någorlunda sjelfständig tysk press visa för grannen i öster, för Ryssland. Det är en formlig courtoisie, som ingalunda är utan betydelse, men för öfrigt ger ett nytt stöd åt vår städse betonade sats, att den under Preussen enade, eröfrade militärstaten Tyskland skall söka sina vänner, ingalunda i England, ett reformeradt Österrike eller i Skandinavien, utan i Ryssland ; och hvart en sådan vänskap leder, är tydligt: antingen fortsatta eröfringar, som blända det tyska folket och i hvars skygd Rysslaud äfven kan smida sina politiska planer, eller ock inre absolutism. Qui viora verra. På denna courtoisie se vi nu senast ett bevis i följande uppsats i Köln. Zeit., hvilken talar för sig sjelf: Förhållandet mellan Tyskland, isynnerhet melJan Preussen, och Ryssland lemnar som bekant ingenting ötrigt att önska. Kejsar Alexander II af Ryssland ärar, älskar och skattar ej allenast sin onkel (kejsar Wilbelm), utan önskar äfven, och har jemväl dragit försorg om, att hela verlden må ha vetskap derom. Det har äfven visat sig, att det icke är synnerligt bevändt med det tysk-hat, som man velat pådikta storfursten — tronföljaren Alexander. Ännu helt nyligen, då prins Friedrich Carl, Moltke och andra höga tyska otficerare gästsritt emottogos i Petersburg, visade pig ätven cesarewitschen ytterst vänlig emot de tyska hedersgästerna och yttrade sig rörande Tyskland på ett sådant sätt, att vi, om detta sinnelag bibehåller sig, kunna räkna på en god g.anne. Det är ej lätt att finna någon orsak till ett störande af det goda förhållandet mellan de båda stora rikena. Man talar om de tyska Östersjöprovinserna. liksom om dessa skulle kunra bli föremål för tysk eröfringslystnad. Dessa provinser ha visserligen jemte så många andra länder till namnet tillhört det tyska riket; men detta band är sedan dess sönderslitet, och vi ha för dessa provinser icke något annat intresse, än det att vi önska, att vara landsmän måtte i afseende på språk och religion bli så skonsamt behandlade som möjligt. Antalet af dessa landsmän är likvål mycket ringa, 150 till 200,000 tyskar i Kurland, Lifland och Estland stillsammanssagna, knappast en tiondedel af innevänare, hvilka öfvervägande utgöras af infödda letter och ester. Det är en verklig därskap, man tilltror oss, om man menar, att Tyskland skulle kunna komma att eröfra de långsträckta, till stor del icke odlingsbara kusterna ända upp till S:t Petersburg, allt för en handfull tyskars skull, hvilka bo spridda på denna vida landsträcka. Då hr v. Dalwigk (f. d. premierminister i Hessen-Darmstadt) en gång sökte att förtala Preussen hos Ryssland och antydde något dylikt, fick ban grundligt päskrifvet. Kejsaren af Ryssland vet, hvad han skall tänka om sådana galenskaper. Andra orsaker till tvister med Ryssland kan man icke fästa afseende vid. Vi beklaga visserligen de höga ryska tullarne och det ryska afspärrningssystemet, men ingen skall tilltro oss den dumheten att vilja omvända ryssarne med kanoner till förnuftigare nationalekonomiska åsigter. Och Tyskland är för öfrigt en makt, som alls icke kan hysa några dåliga afsigter mot Ryssland. Vi önska icke att i öster erötra en enda totsbredd jord. Ty emellan oss och Ryssland ligga de forna polska provinserna, af hvilka vi enligt vårt tycke snarare ega för mycket än för litet. Vi önska sannerligen icke ännu flera polska deputerade på vår landtdag, hvilka vid hvarje tillfälle försäkra, att de icke skulle vilja ha någonting med Preussen att skaffa. Ryssland och Preussen ha ett stadigvarande gemensamt intresse, neml. att öfverraka polackarnes sträfvanden, hvilka gå