Göteborgsposten – 13 april 1872, sida 1

Under årens 10pp nade nan Såtunda skapat sin egen lilla verlu för sig, hvilket likväl ej hindrade honom att med lika lifligt intresse, som någon annan, ja, kanske lifligare än de flesta, folja företeelserna i den yttre, stora verlden. Gubben Blom var nemligen en at de ifrigaste och samvetsgrannaste tidningsläsare, som någonsin funnits, och ej nog dermed han var äfven lika samvetsgrann som samlare at den lektyr han så högt älskade: de rymliga vindarne i hans fastighet ÅBioms hoteli berättas nemligen vara uppfyllda af kompletta tidningsärgängar, ordnade efter nummer, sä noga, att den åldrige samlaren, då frågan blef om det eller det numret af den eller den tidningen, sjelt kunde inom en ganska kort tids förlopp leta tram det eftersökta och detta bland en verklig labyrint at den periodiska pressens alster. Han egde dessutom ett rätt stort bibliotek, hvari litterära kuriosa och rariteter ej saknas, äfven om det för öfrigt torde ega ett mera qvantitatift än qvalitatift värde. Som husbonde och for de få, med hvilka han i oirigt stod i beröring, efterlemnar han minnet af en hjertegod och välmenande personlighet. Mångfaldiga äro de drag, som om honom berättas af gammaldags storsinthet, det slags gästvänskap, som ej vänder ryggen till åt en pröfvad like på samma gårg som lyckans flyk tiga gudinna gjort det, som ej ett ögonblick betänker sig på att sträcka ut en hjelpsam hand äfven åt den, som ej längre förmår att fylla henne med guld, Lika mångfaldiga äro de anekdoter, rörande hans egendomliga lefnadsvanor, verldsåskådniug och uttryckssätt, som om honom berättas. Vi anteckna ur minnet följande och tillägga endast att, efter hvad vi tro oss veta, en med allt detta särskildt förtrogen samlare ipnan kort torde komma att på annat ställe fullständigt komplettera samlingen. Han började sin dag med att först noggrannt studera termometern och derefter tvenne å hans egna hustak placerade väderflöjlar, hvilka han år efter år varit i tillfälle att jemföra med den å Tyska kyrkans torn plagerade. En vacker dag byggde emellertid grannen på att hus och dermed var utsigten till den eistnämnda flöjeln borttagen. Se så, utbrast då gubben förgrymmad på gin egendomhga, tullt äkta göteborgsdialekt, se så, nu har di stölet tyska körketornet ifrå mej. I noggrann öfverensstämmelse med de meteorologiska observationerna för dagen skedde ekiperingen för de vanliga promenaderna, hvilka föret på allrasista tiden, då krafterna ej längre modgåtvo honom, att, stödd på en trotjenares arm, töretaga dem, upphörde. För att nu i klädedragten kunna uppnå största möjliga noggrannhet med afseende på olika temporaturförhål anden, hade han hittat på en hka egendomlig saom ofelbar metod — han numrerade de olika klädesplaggen. Sålunda begagnades hatten N:o 1, rocken No 1 vid solig öph varm vaderlek o. 8. v. En dag, då väderleken var ovanligt kall, rernig och blåsig, sågs gubben, detta oaktadt, ute på den vanliga promenaden. Bevarg, å farbror ute i sådant här hundväder? tilltalades han af en mötande. Gor ingmting, min gösse, ja har hatten nummero trettan å rocken nummero attan å så paraply. På gamla dagar gick han nästan atändigt, äfven utomhyg, och pratade högt för sig ejelf. Sällade sig då någon till honom och ville inleda honom i samspråk, gick detta ganska lätt för sig, om man blott förstod att så smånigom leta sig in 1 hans tankegåog, men gjorde man några plötsliga, denna störande frågor, afklippte gubben genast samtalstråden med ett tvärt: Nå ajö, nu går ja ! Hade man emellertid, som sagdt, tålamad att afvakta utvecklingen af hans stilla betraktelser för sig sjelf, kunde man understundom öfverraskas af de mest originella slutsatser, Vi anföra några exempel, beteck nande den mötande med bokstafven A. och gubben sjelf, som sig bör, med B. B. da ä ban änna galen, — A. (menande) Ja, det är han-. — B. Så-å, har herrn också märkvet, hur längesenna då? — A. (försigtigt) Jo, sedan... sedan klockan nio i förmiddags-. — B. Nie! Ja har märkvet, ja, äanasenna klåcka fem i da morsek. — A. IIM... jaså... .! — B. Jaha, först va han vest, så ble han vestnordvest och nu å ban på sydkanten, han ä änna galen! — Det var vinden, gubben menade. i i Ett annat samtal: B.. Näå-å, nu ger de gej, om han kommer i dal... — A. Ja, kommer han inte idag, så kommer han väl imorgon. — B. Ja, hin häken vet, nog lofte han, den deringe flygarn, att han skulle tan me sej, men en kun inte lita på dom... — A.(tvekande). Har herr Blom sett honom?. — B. (tittar förvånad upp och usbristar halft foraktligi) Ab! Herrn ål galen! — A. (söker reparera: sin: otörsigtighet) ÅÅh nej, jag menade bara ... har herr Blom hört talas om hur han ser ut... — B. Ja di säjer, att han akavara änna lik ett ståntderinga blankt efttöre. — 4. (funderande hit öch dit, får en ljus ide) Ahä! Herr Blom menar kanske en af de nya karolinerna; — B. (trumpet) Jaha ... nä nu går ja, ajö. — Det var ganska riktigt den första kårolinsn, som en resande postexpednor (fltygarn-) lotvat att hemtöra åt gubben, hvilken i likhet med alla äkta samlare i allt dylikt, ville vara den förste? — Aut Ce sar, aut nilnl! Hans vanliga promenadplats var trottoa824— 2A db