Göteborgsposten – 13 april 1872, sida 1

Doft ringde klockorna i gär middags vid 1, 2:t den i Domkyrkane torn; en likvaga med en vackert blomsteramyckad kista skred långsamt fram utefter Södra Hamngatan, efterfölid ot ect stort antal vagnar med begrafningsgäster. Det var gubbeh Blom?, som för sista gången färdades på det gata hans fot så ofta trampat, i ungdomens och helsans dagar med spänstighet och lefoadslust, när åren började tynga nedböjd och stapplande. Det är en allmän klagan, att soriginalernask slägte hållor på att dö ut — måhända beror dock detta mest derpå, att man ej sällan förblandar begreppet origingl med begreppen gammal. och besynperlig — visgt är emellertid att Johan Abraham Blom var, hvad vi skulle vilja kalla ett berättigadt voriginal. Han försakade den äktenskapliga trefnadens och det lugaa familjelifvets behag ända tills det blef för sent för honom att tänka derpå och så utvecklade sig den gamle ungkarlen, till slut gnart sagdt lika stor enstöring som eremiton i sin cöll, till hvad han på de dista 25 åren syntes våra: en i yttre måtto, i ord, uttryck till och med åthätvor knarrig och mepniskofientlig egoist, under det att dock under den sträfva ytan klappade det varmaste menniskohjerta, dolde sig ett sinnelag, som