Göteborgsposten – 13 april 1872, sida 1

5 .U. . ... — förvägen. Vi veta ej huru harren svarade pi denna naiva bekännelse, men vi gissa det nästan. Göteborg d. 13 April 1872. Mot den del af pressen, hvilken i likhet med oss icke i ett och allt är en beundrare af vårt landtmannapartis politiska färd, ha från ett par håll framkastats beskyllningarne för bondehat och bondeförakt. Ingen förebråelse kan vara mera orättvis än denna, och säkerligon tro icke ens de, som utslungat densamma, på dess rättmätighet. Illa skulle den svensk hafva studerat sitt säderneslands historia, som från detta sitt stud:um medtört sådane känslor som de ofvanrämnda, ty hvarje blad i våra häfder talar om handlingar sfrån svenska bondeständets sida, hvilka hos läsaren lemoa ett intryck, motsatt det af hat och 6lörakt. Den som tror på kunskapens och bildnmgens inflytande kan naturligtvis ej heller antaga att de forna goda egenskaperna försvunnit derföre att upplysningen numera blifvit allmännare spridd till samhällets lägre schakter och således ätven till bondeståndet. Ståndsindeloiogens tid är dessutom förbi. Begreppet bonde saknar för framtiden all verklig hemul i våra förbållanden, och sjeltva namnet borde med saken försvinna. Vid begreppet bonde förknippar man nu ej vidare föreställningen om en samhällsklass, den der vore skild från de öfriga i lifsåskådning, letnadsvanor, klädedrägt o. d. Allt detta har nivellerats. Han är numera ej annat än jordbruksarbetare, vare sig arbetsgifvare ellar arbetstagare. Såsom arbetare tillhör han den stora klass, vid hvars strid för en förbättrad tillvaro samtidens intresso är fästadt, och vår medkänsla minskas sannerligen icke derigenom att särskilt hans arbete är kanske det mest försakande bland arbeten af denna art. Att hysa bondeförakt vore att förakta arbetet; det vore att bryta stafven öfver sin egen verksamhet. Vi -betvifla viest icke att många af dessa enskilta dygder, hvilka vi sålunda tillerkänt kommittenterna, återfinnas hos representanterna, d. v. 2. hos de män, som utgöra landtmannapartiets både svans och kärna. Visserligen gifves det åtskilliga bland dem, som ej torde kunna anses såsom typer för jordbruksarbetaren i sin fullkomlighet. Hos vår allmoge står nemligen rikedomens aristokrati i allt för högt anseende, att ej vördnaden för denna ofta vid valet skulle ensam bestämma utgången. Dertill kommer att allmogen synes föreställa eig såsom intelligensens blomma den punktuella skarpainnighet, som vid skötandet af rättegångar utvecklas af medlemmar ur dess ogen klass. Häri anledningen till att emellanåt storbonden — han som berömmer sig af att kanna köpa herremannen två gånger om — eller häradets rattegångsbiträde och auktionsförrättare — han som ååter sitt ljus lysa vid tinget och vid auktionernas folkfester — bli föredragne framför den verkliga förmågan, derför att den sistnämnda ej står omgifven af rikedomens eller advokatyrens skimmer. I allmänhet får man väl dock såsom regel antaga att äfven vår landtbetolkning bortgifver det störeta förtroende, den eger att bortgitva, åt eina bäste män. När on man åtager sig det högsta bland alla medborgerliga värf, solkrepresentantens, är det ej nog att han kan hänvisa till sina enskilta dygder eller till egat samvetes vittnesbörd att aldrig hafva velat annat än det som hederligt är och rätt. Uppdragets stora betydelse ålägger honom äfven den pligten att arbeta på sitt teoretiska fullkomnande, så att hans handliogar ega ett försvar, ej blott i den redliga viljan, utan ock i deras öfverensstämmelse med hvad tiden anser vara på eftertänkandets väg utrönt såsom sannt och förnuftigt. Framför allt är det nödvändigt att de fördomar kastas bort, som uppfostran och andra förhållanden må hafva bibragt honom såsom utgången ur en särskilt medborgareklass. En Andra kammarens ledamot inom statsutskottet, en af landtmannapartiets sous-cheter, yurade nyligen i fråga om ett anslog unde 4:de hufvudtiteln följande märkliga ord: Jag kan vitsorda att utekettot gjort berömvärda försök att kunna undgå att tillstyrka bifall uli detsamma, men utskottet har icke längre kunnat finna hållbara skäl för ott alslag. I dessa oförbehållsamma ord ligger tydligen uttalad ändå bästa sidan af partiets politiska program. Skattefrihet är för dem liktydig med pohtisk frihet; regeringen förefäller som en vampyr, som vill suga till sig folkets ekonomiska hjertblod, och sann frihetsvän är den, som mest utmärker sig i den gamla svenska konsten att pruta. Man gör berömvärda försök att undgå bifall och bifallar färst då, när man ej längre kan ånna vhållbara skäl för afslag. Mod små pretentioner på hvad som är hållbart, kan på detta sätt bifallet uppskjutas i oändlighet. Inlåter man elg i politiekt tankeutbyte med årbetare i städerna finner man vanligen ätven hoa dem misstroende mot de samhällsklasser, hvilka anses såsom herrskande. De 1. — 1 1 — RE