Göteborgsposten – 12 april 1872, sida 1

Pentveazle talade. Han satt en minut tyst, derefter yttrade han; — Verkligen, sir? Och hvem skulle denna person vara? — En qrinna, sade mr Pentweazle. — En qvinna! upprepade squiren; en qvinna som är i min tjenst och för hvilken jag hyser sådan högaktning! Ni måste antingen ha blifvit på nagot sätt ford bakom ljuset, eller ock har jag ej förstått edra ord rätt. — Jag tror ej det, sade mr Pentweazle! jag tror att ni skall erkänna att jag ej varit för öfverdrifven i mina uttryck då jag nämner mrs Bradstock. — Mrs Bradstock! utropade squiren i det han häftigt spratt till. — Den kulan träffade rätt, sade mr Pentweazle för sig sjelf. Derefter tillade han högt: Ja, mrs Bradstock, grindvakterskan i södra grindvaktarestugan. — Och hvad kan ni ha att anföra mot mrs Bradstock? frågade squiren då han något hunnit återhemta fattningen. — Låt mig besvara denna fråga men en annan, sade mr Pentweazle. Är ej mrs Bradstock en tjenarinna som åtnjuter ert förtroende , och som är en synnerlig favorit hos er nicce miss Wynne, den unga deme om hvars gittermål ni alldeles nyss talade? — Hvarpå jag svarar med en annan fråga, sir, sade den gamle gentlemannen med hetta. Om hon är det eller om hon icke är det, hvad djefvulen angår det er? — Jo, det angår mig helt enkelt så till vida, svarade mr Pentweazle, som jag är här för att anklaga mrs Bradstock att vara medbrottsling, och utan tvifvel en ganska betydande medbrotisling, i en af de djerfvaste stölder som blifvit begångna under de sista åren. — Martha Bradstock! utropade squiren. Medbrottsling! djerf stöld! Bah! det är helt enkelt omöjligt. — Är det omöjligt? sade mr Pentweazle. Vi skola snart se till huru det hänger ihop med den saken. Men