Göteborgsposten – 9 april 1872, sida 2

dekorationer, 1 hvilket sall general Schmitz, som man hade velat göra till en förradare, hado gjort ett hedrande undantag. — Generalen gör en kort historik öfver händelserna före belagringens början; han hade svarat, såsom uet var halls pligt, på Rouhers och Schneiders fragor hvad han tänkto göra i händelse af en revolution, att han med sitt lif skulle försvara nationalforsamlingen och dynastien, men man hade isolerat honom och han hade ingenting kunnat uträtta; man hade begått ett förräderi emot honom, för att sedermera kasta hela ansvaret på honom. De mycket omtalade orden: Jag är Bretagnare, katolik och soldat! hade han aldrig yttrat; det var en kalomni emot honom; men emedan berättelsen komme ifrån kejsarinnan, som vore en intressant och olycklig qvinna, ville han icke upptaga dem — och han ville tala med vörunad om henne. Den 4 September på morgonen hade han varit hos kejsarinnan. KL 1 var han hos sig; hans hästar stodo sadlade men han hade inga trupper till sitt förfogande, törråueriet var tullständigt.. Vid dessa ord reste sig general Palikao från vittnesbänken. — Ivelket törraueri ? frågade han. -År det mig som ni åsyttar? Han steg tram midt på goltvet och ställde sig hotanue framfor Trochu. Det finnes ord, som jag icke låter sägas! Trochu drog sig tilbaka. Jag vill icke såra er, sade han; om det icke var ett förraderi, så var det ett misstag, ett djupt misstag. Ilaretter fortfar han med att skildra d. 4 September. Det var, säger han, icke en revolution utan ett allmänt sammanstortande af kejsareuömets byggnad. Detta hade alltifran morgonen Ötvergitviv Sig sjelft. Hans bemödande hade varit att radda Paris från demagogien. Hvad hans förbindelse med medlemmarne at oppositionen angår, så bestod aen ueri, att dessa likasom en mårgu andra persorer af alla förhållanden kommo till hans embetsrum for att inhemta nyheter, alldeles icke för au konspirera. Han hade icke känt alla; Favre hade varit bland antalet. — Efter d. 31 Oktober hade man lätt häkta så många at upprorsmannen, som man tått tag i, men krigorätterna hade frikaut uem. — Uttallev till Buzenval hade ursprungligen varit bestamdt till den 5 Januari, men hade måst uppskjutas. Affären hade varit val förberedd, och den hade, i förhanlande till de massor som varit i elden, vållat jemtörelse visobetydliga förluster. Beskyllniugarne mot honom för denna affär vore skamliga. Stämningen var sådan att till och med efter dagen vid Buzeuval hade man velat göra ett utfall i massa. Han haue icke töre kapitulationen begärt sitt atsked, ty han betraktade detta som en feghet; han hade blitvit atsatt. Etter diskussionen om arm6ns reorganisation, slutade Trochu, Äskall jag återinträda i uet enskilda lifvet och jag skall göra det i en ganska vausklig stallning. Men hurudan domen än må blifva som här falles, skall jag i min tilibakaaragenhet fiuna det lugn och den sinnesro, som åttöljer ett godt samvete. Det långa talet — det räckte i nära 4 timmar — hade flera gånger varit afbrutet at bifallsyttringar, som till att börja med besvarades med starka hyssjningar. Etterhand blef dock motstandet allt svagare, och vid generalens anslående slutord var bifallet nästan enhälligt. Generalprokuratorn yttrade härpå. några varma ord till generalens fördel, och han gaf påtagligen uttryck åt den almänna stämningen, då han sade: Färomalet syntes mig rättvist i går, men det synes mig ännu rättvisare i dag. Förhandlingarne d. 2 April. Domen. Det är i dag, som svarandenas och specielt hr de Villemessants hufvud-advokat haft ordet. Iutresset och spänningen hos allmänheten växte alltettersom högmålet narmat sig sitt slut. Oaktadt det stundtals häftigt nedstrommande regnet har en betydlig tolkmassa icke tröttnat att vänta utanför justitiepalatset, och når på eftermiddagen domen föll afvaktades densamma af minst tem å sex tusen personer. Det måste genast sägas, att icke heller mäster Lachaud har varit rätt lycklig i sitt anförande. Det var, såsom hans manr alltid är, i hög grad retoriskt och uppfyllt af en tom emtas. Äfven om det i vissa detaljer vederlade några af Trochus uppgifter höll det sig dock öfverhutvud alltior mycket på de allmänna betraktelsernas område. Processen har dessutom redan fullkomligt lemnat sin u:gångspunkt. den är numera en politisk process mellan k. jsareudömet och dess omeueibara och medelbara etteriöljare i makten. Afven om således svarandena och deras advokater aldrig så skulle lyckas att nedgöra Trochu, så får denue likväl icke forlora. Hr Lachaud började med att besvara Trochus och generaladvokatens påstående att pressen skulle vara partisk mot klaganden, och uppläste flera utdrag ur de radikala och otificiösa tidningarne, utvisande att dessa lydde en gemensam lösen. — Att hr Villemersant befunne sig på de anklagades bänk berodde endast på hans loyaut6; hr Vitu hade velat göra en historisk swudie ofver Trochu och Villemessant bade gifvit sitt bifall dertill om författaren atogo sg att bevisa sina ord. Dessa artiklar innebufe iuga kalomnier, emedan de stödde sig på andra artiklar, som redan varit offentliggjorda utan att ha blitvit motsagda; de utgjorde en kritik ötver en offentlig persons verksamhet. Efter ett något långt beröm öfver i igaro i allmänhet och hr Villemessant isynnerhet, visade Lachaud, huru Trochu i sitt försvarstal inblandat en mängd förhållanuen (t. ex. loftalet ötver general Schmitz) som icke sammauhängde med saken. Denna gällde tre saker: generalens törhållande till statskuppen den 2 December, till kejsarinnan och till affaren vid Buzenval. Hvad den första satsen angar kan man endast säga, att hans opposition försvann ganska hastigt, då han tre veckor etter att ha skrifvit ett nej på en lista antog en plats, som gjorde honom till krigsministerns högra hand. Om än generalens militära förtjenster gjort honom förtjent af alla de befordringar han erhållit under kejs.redömet, så kan man dock säga att han atmnstone icke varit någon martyr. Man tröstar sig öfver att han icke ville antaga befälet öfver expeditionen till Kina, när man ser huru beundransvärd den man var, som fick sig detsamma anförtrodt. Trochu hade icke antagit en plats i de blandade kommissionerna efter den 2 December, må vara, men han hörde redan till krigsministeren, när de inrättades. — Trochu hade blitvit utnämnd till guvernör i Paris och han hade säsom sådan full makt och myndighet, kunde således vidtaga hvilka åtgärder för törsvaret han ansåg ändamälsenligast. I afseende på mubilerna, hvilka han låtit föra till Paris, var han icke ensam om sin beundran; men om de verkligen voro så utmärkta, hade de då icke kunnat göra bättre effekt emot pi eussarne än inneslutna i den belägrade hutvudstaden? Etter ett långt loftal öfver marskalk Mac Mahon och kejsarinnan, beskritver hr Lachaud på sitt sätt tilldragelserna den 4 Sept. Kejsarinnan hade haft behof af hans understöd denna dag och han hade uraktlatit att lemna henne det; detta vore ett faktum. På samma sätt vore det med försvaret at lagstiftande kåren. Lachaud berättar generaleus färd till dennas palats och hans möte med Jules Favre, samt påstår att generalen oaktadt alla hans försäkringar om motsatsen, kände Jules Favre på förhand. (Härvid protesterade Trochu hättigt.) Lachaud påstår vidare, att det hade varit generalens skyldighet att sluta sig tul Thiers och Grvy som hade protesterat emot revolutionen. (Stort tumult i salen). I afseende på Trochus förhållande denna dag kunde man vädja till hvilken man af heder som helst; hans upptövwanda hada wvarit datvamma onm 1 1 AA DD. 4