Göteborgsposten – 9 april 1872, sida 1

Från Riksdagen. Båda kamrarne hade i Lördags afton sammanträde; i Andra kammaren till öfver midnatt. Nästan hela tiden af dessa sammanträden upptogs med behandling at lagutskottets utlåtande i följd af väckta motioner om upp: häfvande af den beväringsskyldiga medgifna friköpningsoch lehningsrätten. Utskottet hade, som bekant, hemställt att riksdagen måtte besluta om upphäfvande af allt hvad k. kungörelsen angående allmänna beväringen i detta hänseende stadgar. I Första Kammaren uppträdde det öfvervägande antalet talare för bifall till utskottets förslag, ett mindre antal för återremiss och endast en för afslag. Bland dem, som talade för bifall, yttrade sig tvenne framstående män af facket sålunda: Hr Wijkander törklarade sig söka vilja besvara ett af en 1oregaende talare framstäldt spörjsmål, -hvarom är väl här egentligen fråga? Jo, här vore fråga om en stor gruudtanke, om Första kammaren skulle uttala som sin asigt att friköp bör få ske, eller om ej till grund för en armorganisation skulle ligga allas lika skyldighet att deltaga i landets försvar. Och skall en andamalsenlig armorganisation göras möjlig, då måste äfven intelligensen uppoffra dig, ty utan intelligens i ledet går en arms sin undergång till mötes, det hatva de senaste krigshändelserna tydligt visat. Huru skola väl dessutom personer, som ej öfvat sig under fredstid, kunna anvandas i krig; tusentals oöfvade fransmän skyndade med entusiasm till fanorna. men ledo nederlag på nederlag, ty endast den som har öfuing duger någontiug till. Armåen behöfver intelligensen och de nogre samhällsklassernas deitagande, för att kunna bufva försedd med befälsamnen. Här vore hu ej tråga om den närvarande öfningstidens tillräcklighet, hvilka flera talare betvifl.t, utan om statens rätt och alla medborgares pligt. Man hade talat om att öfrva reserver, men dessa voro utan all nytta i krig, hvilka nu, som man sett, kunna afgöras på några veckor. Man hade äfven talat om att kratter kuuna använuas bätre åt annat häll och att dessa kratter seuan skulle vid ett krig auvandas på de platser, der de voro behöfliga och kunde vara till nytta, såsom vid ambulansen, intendenturen, handtverken, men just genom borttagande af legan och friköp har man redan dessa krafter inom armen och kunde vid en plötslig mobilisering genast använda dem, i stället tör att söka upp dem och skaffa sig dem genom kontrakt. Det töreliggande förslaget voro ingalunda, som man påstått, en lösryckt del ur värnepligtsfrågan, utan ett nödvändigt vilkor för densammas genomforande och en tidsenlig armåorganisation. Af a.la dessa skäl yrkade tal. på bitall. Hr Abelin sade sig forut som konungens rådgifvare hafva tillräckligt uttryckt sin åsigt i saken Han instämue fullkomligt i hvad som blitvit yttraat om det principielt oriktiga deruti, att törmögenheten skulle bestämma hvars och ens pligt att försvara fäderneslandet, och det orätta uti att friköpsrätten bibehölles. Förslaget afsåge genomförandet af en vigtig princip, hvarigenom ett stort hinder undanröjdes för genomförandet af en armeorgauisation. Efter slutad diskussion afgjordes frågan slutligen genom votering, hvarvid 72 röster afgafvos för bitall till utskottets hemställan och 28 för återremiss. I Andra kammaren yttrade sig först hr v. Geijer, hvilken icke ansåg sig kunna bitalla förslaget. Han förklarade sig emellertid till en början vara till principen en varm vän af den likställighet i värnepligt, som här vore i fråga — en förklaring, som sedermera upprepades af de flesta bland de talare, som i mer eller mindre mån motsatte sig förslaget. Talaren ansåg dock, att denna Princip ej borde i lagen upptagas, förrän det kunde ske i sammanhang med antagandet af ett förslag till en fullständig ombildning af vår nuvarande härordning. Antages nu detta förslag, skulle riksdagens hittills adagalagda motstånd mot de at K. M:t på grundvalen af indelningsverkets konsoliderande hafva varit utan all betydelse. Förändringen skulle för öfrigt under nuvarande förhållanden ej medföra någon nämnvärd fördel i militäriskt hänseende, utan blott en ökad medborgerlig tunga. Statsrådet Wejdenhjelm, som uttryckte sin tillfredsställelse med att detta förslag blitvit framlagdt, återkallade i minnet ett och annat från förflutna riksdagars förhandlingar, nemligen från 1810, 1812 och 1871 årens riksuagar, för att visa, huru lifligt och djupt den sanningen, att hvarje medborgare borde personligen deltaga i landets försvar, varit erkänd af svenska folkets representanter. Nu vore den lämpligaste tidpunkten för genomförande af en förändring, hvarigenom denna tanke kunde blifva förHO MM — mm Mm mm —