Göteborgsposten – 8 april 1872, sida 2

allmännast lästa tidningen i Frankrike, den som in tränger öfverallt och nästan kan sägas ha bildat er hel generation efter sin afbild. Generaladvokaten: slutord till juryn äro följande: Frikänna eller fälls Figaro, detta skall icke förändra något i dess ställ ning, men den verkliga fråga är denna: har genera Trochu brustit i afseende på hederns lagar? För att i hvad på honom och hans klient beror besvara denna fråga, begär mäster Grandparret or det, men endast för att anhalla att den vidare be: handlingen af målet måtte uppskjutas till d. 1 April hvilket bifalles. Törhandlingarne d. 1 April. I dag är folkhopen wanför och inom justitiepalatset alldeles ofantlig, gården, passagerna, den stora försalen, trapporna äro öfversvämmade med menniskor, och i den lilla domsalen är det på de vanliga åhörareplatserna icke möjligt att röra hand eller fot. Bakom domstolens fåtöljer på sjelfva estraden äro placerade nu likasom de föregående dagarne ett antal stolar för åhörare, men många flera än vanligt äro i dag insläppta och en stund ser det vanskligt ut huru sjelfva domstolen skall få plats. Det går dock omsider för sig, ehuru icke utan svårighet, och ordet lemnas genast åt mäster Grandperret. Jag anmärker, att ehuru auditoriet till en stor del består af samma personer alla fyra dagarne, så ha dock åtskilliga olika elementer fätt inträde, som förändrat för hvarje dag till någon del församlingens sympatier och lynne. Den första dagen voro sympatierna nästan uteslutande för Figaro, den andra blandadt, men öfvervägande för densamma, den tredje nästan uteslutande för Trochu och i dag delade mellan begge. Ir Grandperret kastar sig genast in på politiken i sin inledning och antyder att Trochu nästan icke har rätt att börja en process med anledning af några förolämpande uttryck, då han sjelt såsom guvernör i Paris så länge tolereratintamier, såsom alla dessa karrikatyrer öfver dem som genom sjeltva sin olycka borde respekteras. Vänder sig sedan till vittnesmålen och finner att general Changarnier, som angående sitt yttrande om Tartuffe och Mangin varit utsatt för en formlig belägring af mr Allou, men lofvat att icke kapitulera, hällit sitt lötte; det kan då icke gerna antagas annat än att generalen fällt uttrycket ifråga, annars hade han sagt nej. Mac Mahons förklaring om sitt yttrande är också sväfvande och betyder egentligen ingenting annat än hvad som uppgifvits. Ifter åtskilliga allmänna betraktelser om smädelser i pressen mot offentliga personer, kommer advokaten till frågan om Buzenval. I hvad br Vitu derom sagt har han endast varit ett eko af den allmänna opinionen, som redan förut i böcker och tidningsartiklar (hvaraf talaren citerar en mängd utdrag) uttalat sig på samma sätt med den afgjordaste bestämdhet; ätven general Vinoy har fält samma dom. I sitt bekanta anförande inför nationalförsamlingen, der Trochu plaiderade sin egen sak, kastar han skulden för hela krigets och belägringens utgång på armåns organisation, hvarom han yttrar sig på ett sätt som ingalunda anstår den som endast på knä borde våga tala till sitt land. Han citerar en mängd yttranden af personer med autoritet i dessa trågor för att visa, att försvaret både var och af Trochu sjelf ansågs vara omöjligt (Ducrot, Neratry, Stoffel) ehuru generalen undvek allt, som skulle kunna befordra freden med en envishet som endast öfverträffas af hans oduglighet, hvilken, säger baron Stoffel, (den bekante f. d. transke militärförftattaren och militarattachen i Berlin) var så stor att den stod på gränsen af brott. Detta insåg icke pariserbefolkningen och regeringen och Trochu lät derföre ett utfall ske som man visste vara ändamålslöst för att, enligt ett yttrande i regeringskonseljen citeradt af nationalförsamlingens undersökningskommission, åallmaånnen opinionen icke blefve lugn förrän 10 000 nationalgardister låge på fältet. — Trochu är också orsaken till alla de agitationer, som egde rum från demagogiens sida med deras bedröfliga resultater, emedan han ej genast från början förfor med nödig stränghet mot agitatorerna; detta är bl. a. Keratrys mening. I stället underblåste han den allmänna agitationen. Hr Grandperret genomgår Trochus militära bana huru både han och hans familj varit i åtnjutande af kejsarens ynnest och alldeles icke i onåd, såsom man velat påstå. Likasom prinsen af Orauien sade om en person: Ah. han vill passera för martyr, men jag skall öfverhopa honom med så många ynnestbevis att jag skall göra honom till ljugare, på samma sätt skulle den kejserliga regeringen kunna säga om generalen; och den hade rätt i att göra så — ända till d. 4 September. Angående den tvistiga punkten, huruvida Trocbu vid mottagandet af guvernörsposten i Paris visste att Mac Mahon icke skulle draga sig tillbaka under hufvudstadens murar, upplyser marskalken sjelf som är närvarande, på gifven anledning, att Trochu hade afrest d. 17 på morgonen och att beslutet om tåget till Reims fattades först på eftermiddagen. Angående Trochus uppgift att kejsarinnan hade låtit utstryka kejsarens namn i den proklamation som Trochu uppsatt vid sin återkomst till Paris, företes ett bret från henne sjelf, som helt och hållet motsäger generalens uppgitter och kallar hans berättelse för en ren fantasi. . Hr Grandperret slutar med att framställa generalen såsom den der komplotterat med kejsardömets fiender till dess fall och vill finna bevisen härpå i flera af de publikationer, som förskrifva sig just från medlemmar at Septemberregeringen, särdeles i Jules Favres tal, som beslår Trochu med uppenbara osanningar. Advokaten slutar med att uttrycka den förhoppning att juryn skall frikänna hans klient. General Trochu sjelf begär härefter ordet under spänd uppmärksamhet från församlingens sida, hans tal är mycket långt, så att omstols-sessionen för dagen ej afslutas förrän kl. 126 på qvällen. Då i detta tal några uppgifter af historisk vigt förekomma, skall i morgon meddelas den del deraf som förtjenar bemärkas tillika med — låtom oss hoppas det! — slutet på förbandlingarne. ———— —— —