Göteborgsposten – 8 april 1872, sida 2

Advokaten för general Trochu såsom målsegare (partie civile) är såsom förut omnämnts, mäster Al: lou, en inom den parisiska advokatkåren högt aktad man. Det är en lång och mager man, gul som er pergamentsrulle i ansigtet, med nästan hvitt hår, kal! och lugn, utan passion eller häftig deklamation men med en märkbar förmåga att, under det han behandlar sina motståndare med en affekterad artighet, inlägga i sin ton ett visst öfverlägset, krossande förakt. Anmärkom genast, att hr de Villemessant tager detta och allt, som säges om honom, med samma sjelfförnöjda och raljanta min som han bibehållit hela tiden, och när t. ex. den lärde advokaten uppläser en oerhörd massa utdrag ur Figaro, för att visa dess hållningslöshet och inkonseqvenser, så lyssnar Villemessant dertill ungefär som en stor skädespelare skulle göra till en panegyrik, hvari omtalades hans förmåga att förträffligt utföra olika roller. Hr Vitu deremot känner sig påtagligen vara mera träffad af de skarpa hugg som riktas mot honom. Mesta intrycket gör dock hr Allou på sin egen klient. General Trochu hade denna dag, när han kom till domstolen, mindre säkerhet i sin hållning, än de föregående dagarne. Ehuru ban visserligen till det yttre var lugn, förrådde en viss feberaktig rodnad hans inre rörelse. Hans ögon tycktes inflammerade och det föreföll som om han icke hade sofvit mycket under natten. När mäster Allou började sitt anförande, vände generalen till en början bort hufvudet, men efterhand och under intrycket af sin advokats ord höjde han det åter och betraktade slutligen honom oafvändt. Han likasom återupplifvades af de loford, som han hörde slösas ötver sig, och mot slutet hade han återvunnit hela den strålande uppsyn som han hade vid rättegångens börjat. Innehållet af advokatens tal var i korthet följande. Sedan han börjat med att förklara, huru, oaktadt generalens beslut att lemna utan afseende alla de beskyllningar och orättvisor som så länge hopats öfver honom, allt menskligt tålamod dock har en gräns, och att generalen ansett sin egen ära fordra att upptaga de smädelser, som de åtalade artiklarne innehöllo, öfvergick han till en närmare granskning af desamma. Han karakteriserade hr Vitus författareskap i Figaro såsom en bonapartistisk ström som cirkulerade midt igenom tidningens öfriga legitimistiska vatten, likasom Rböneflodens böljor strömma midt igenom Geneversjön utan att synas blanda sig dermed. Han genomgick härefter de tre hufvudbeskyllningarne i artiklarne. Den första rörde generalens militäriska bana; han vore en högmodig och ärelysten medelmåtta som en gång hade skrifvit ett tarfligt opus, hvaraf man hade gjort ett visst väsen. Denna anklagelse bemöttes dels genom framläggande af generalens militära meritlista, som visade buru han deltagit i fälttågen i Algeriet, på Krim och Italien, och huru han upprepade gånger tör sin tapperhet uppförts på dagordern. Hans förtjenster hade gjort honom i hög grad bemärkt at marskalk Bugeaud och af alla armens högsta befälhatvare. Under kejsardömet hade, oaktadt han notoriskt hade ogillat statsstrecket, hans duglighet förskaffat honom flera utmärkelser, men han hade afböjt annu flera, deribland betälet öfver expeditionen till Kina, hvilken sedermera uppdrogs åt Palikao likasom krigsministersposten d. 7 Augusti, sedan Trochu äfven då sagt nej. Haus bok om franska armen ansågs af alla opartiska för ett utmärkt arbete. Den andra anklagelsepunkten vore, att generalen efter att först ha varit ett verktyg för statskuppen och således bjelpt till att upprätta kejsaredömet sedermera gjort sitt bästa att störta detsamma och att han ökat sin brottslighet med att svika kejsarinnans, en qvinnas, förtroende. — Det första påståendet hade redan blifvit vederlagdt i det föregående. Hvad angår det senare fästade sig hr Allou isynnerhet vid återkallandet af Parisermobilgardet till hufvudstaden och sökte visa att detta hade berott på kejsarens eget beslut. Platsen såsom guvernör i Paris hade Trochu mottagit under förutsättning att kejsaren skulle återvända till Paris och Mac Mahons arme dragas tillbaka under hufrudstadens murar. Att så icke skedde hade berott på kejsarinnans och ministerrådets dynastiska politik, hvari kejsaren sjelf hade slutat med att instämma såsom visade sig af hans bekanta bref till sir John Burgoyne. Icke destomindre oaktadt alla vilkoren för försvaret härigenom voro med ens förändrade, var det Trochus afsigt att uppbjuda alla sina krafter för att försvara Paris och den kejserliga dynastien och, om så fordrades, stupa under uppfyllandet at sin pligt. Men han sårades öfverallt med ett orättvist misstroende; man gjorde likasom ett tomrum omkring honom, man bjöd honom att försvara allt, men man beröfvade honom medlen dertill. När advokaten härefter sökte försvara sin klients upptörande under dagarne d. 3 och 4 September, visade huru revolutionen gjordes af sig sjelf, huru generalen tvekade att autaga makten, huru han dessförinnan tog ett rörande atsked af sin familj, likasom väntande att döden i hvad ögonblick som helst kunde träffa honom — vid allt deita, tramfördt med värma och vältalighet och hvilket förmodligen i general Trochus sinne återkallade minnet af deu lyckliga tid, da han var pari arnes asgud, kunde denne icke beherrska sin rörelse och förde nåsduken upprej ade gånger till sina ögov. — Hr Allou förkastade med harm beskyllningen om förräderi och ett bref från general Palikao, skrifvet från Belgien d. 6 September, visaue, att den, hvars plats Trochu intagit, icke på ringaste sätt hyste någon sådan tanke. Makten hade fallit; att Trochu och nationaltörsvarsregeringen upptog densamma räddade Paris för den gången från demokratiens excesser, från inbördeskrig, plundringar och exekutioner. Den tredje beskyllningen rörer generalens förhållande under belägringen, och man förebrär honom dels att han icke låtit freden slutas efter d. 31 Oktober, dels affaren vid Buzenval. Oberäknadt intygen at alla de kompetema domare, som vitsordat att generalen gjort allt, som under förhanden varande omständigheter var möjligt för försvaret, åberopade hr Allou minnet af den patriotiska glöd och agitation, som den tiden låg i allas sinnen och som fordrade att kampen skulle hållas ut. Ännu i Bordeaux var det 200 röster, som yrkade på krigets fortsättning. Striden till det yttersta var landets ära och Frankrike kunde icke, såsom Österrike 1866, falla efter et fjorton dagars fälttåg. — Buzenval var foljden af hela Paris enstammiga rop på ett utfall i massa, och flera bland Paris mairer från denna tid ha här såsom vittnen intygat denna befolkningens oemotståndliga krigslystnad. Proklamationen, som sade att guvernören i Paris skall icke kapitulera, afläts på polisprefektens begäran tör att svara agitatorerna, som sökte åstadkomma en emöt genom att utsprida ett sådant rykte; Trochu hade icke tagit afsked, han hade blifvit entledigad från sin post. Advokaten, hvars anförande synbarligen har gjort ett lifligt intryck på auditoriet och på flera stållen helsats med biiallayttringar, slutade med ett vädjande till enighet. m partiandan splittrar oss, så böra vi kunna förena oss i patriotismen och sjelfva bonapartisterna böra kunna blifva ense med oss. Låtom oss vara eniga, och jag säger er att Gud ännu skall rädda FrankrikelGeneralprokuratorns anförande, som följde härpå, var föga anslående. Han åberopade visserligen mot de anklagade åtskilliga stränga lagparagrater, och lade juryn på bjertat att noga betrakta deras brottslighet, men allt detta skedde på ett torrt och föga vältaligt sätt. Det föreföll som generalprokuratorn endast yttrade sig på dragande kall och embe