Göteborgsposten – 6 april 1872, sida 1

Sulla skuggor skymtade i natten mellan sistl. Tisdag och Onsdag. Det var egentligen kungligeskuggor, ty det var kungliga postverkets tjenstemän, som då flyttade in från den gamla mörka och trånga lokalen vid Torggatan till det nya, ljusa och rymliga palatset nere vid Skopp-bron, flyttade föreställa vi oss med nästan lika lycksaliga känslor, som menniskoanden från jordens mörker svingar sig upp iljusare rymder. Ty gentemot de förra, lindrigast sugdt, tarfl ga boningarne måste de nya, luftiga, eleganta embetsrummen förefalla som små paradis. Vi ba förut varit i tillfälle att ge en vidlyttig skildring af det nya posthusets både yttre och inre, nu, då allmänbeten sjelf dagligen och standligen kan öfvertyga sig om den huvmelsvida skillnaden mellan det gamla och det nya, afnålla vi oss derföre visligen från alla detaljer. Vi anmärka endast i förbigående, att den stora vestibulen, nu, då allting står fixt och färdigt, gör ett ännu mera imposant intryck än forut och utan tvifvel kan räknas som byggnadens i arkitektoniskt hänseende mest lyckade parti. Deremot äro vi alldeles säkra om, att ej få anmärkningar skola göras deröfver, att ej den afgående afdelningen lika såväl som den ankommande blifvit förlagd på nedra botten, till fromma för den trafikerande allmänheten. Den nuvarande generationen torde dock, med det gamla posthusets knaggliga, smntsiga trappor, dess kalla och ruskiga korridorer ännu hfligt i hågen gerna kila upp och ner för den — det kan omöjligt bestridas — högst beqväma trappan, man de kommande ..? Hvad skola väl kommande generationer ha att yttra om förtänk