Göteborgsposten – 5 april 1872, sida 2

beträffar, genmäla att det var alldeles omöjligt att företaga lodning enär i följd af brottsjöarne som bröto öfver fartyget, det var lifsfara att för öfver mana lodemän. Som bevis härpå kan anföras bl. a. att ingen af manskapet kunde begifva sig till den i fören under däck belägna skansen der besättningen logerade, utan var densamma igenbommad, hvadan de af folket som fingo tillåtelse att torka sig och sina genomdränkta kläder måste taga sin tillflygt på ångpannan i maskinrummet. Med det anförda torde jag hafva ådagalagt att de skäl på hvilka käranderne grundat sina beskyllningar om försumlighet mot mig ingalunda äro för deras mening bevisande. För min egen del är jag lugn i medvetandet om att jag i det kritiska läge, hvaruti mitt fartyg befann sig och under de högst ogynnsamma omständigheter, som före olyckstillfallet rådde, ansträngde all min förmåga att rädda sartyget från ögonskenlig undergång, dervid hvarken sparande kratter eller omtanke; och jag hoppas jemväl att domstolen efter granskning af handlingarne i saken skall finna att jag härvid ej uttryckt någon otillåtlig sjelftillit. Jag yrkar förty att käromålet måtte varda i allo ogilladt samt förbehåller mig att efter befogenhet få mot käranderne rekonventionsvis framställa ansvarsoch ersättningstalan. Ätven detta mål uppsköts på kärandens begäran till d. 8 nästk. Maj.