Göteborgsposten – 3 april 1872, sida 1

Från Utlandet. Den europeiska pressen har under senare tiden mycket sysselsatt sig med en föregifven diplomatisk-politisk duell mellan Thiers och Bismarck, i hvilken den senare synbarligen besegråt den förre, och detta så mycket lättare som Thiers representerar ideer i afseende på ett europeiskt jemnvigtssystem, hvilka äro nu föråldrade och endast kunna betraktas som gengångare. I dessa ider ingick, att Frankrike skulle: vid sina gränser endast ha folk, söndersplittrade i en mängd småstater, vid hvilkas hof den franska diplomatiens kulle kunna underblåsa en oenighet, genom hvilken Frankrike, den homogena enhetsstaten par excellence, skulle kunna bibehålla öfvervigten och spela medelst tillhjelp af det diplomatiska rävksmideriet första stämman i den enropt iska konserten. Denna politik, som verkligen varit traditionel för regimerna Bourbon och Olöans, ja, äfven Valois, i Frankrike, har dock förbieprungits af tidsandan. Detta insåg Napoleon III, likasom förut hans farbror, och gjorde nationalitetsprincipen, uttryckt i folkens sjelfbestämningsrätt, till den ledande grundtanken för sin politik. I enlighet dermed ställde han sig t. ex. afgjordt på de italienska nationalitetssträtvandenas sida och medverkade kraftigt till upprättandet af en italiensk enhetsstat, ehuru han måste på grund af sin ställning till partierna inom sitt eget land i det längsta söka att åstadkomma en försonlig uppgörelse mellan Italien och påfven, hvars verldsliga makt han emellertid mer än någon annan europeisk furste bidragit till att kringskära, och detta så att densammas upphätvande var blott en tidsfråga och att man allmänt var af den mening, hvilken äfven skall fionas bekräftad i ett enskilt familjefördrag mellan Napoleon III och Victor Emanuel, att neml. den närvarande påfvens död skulle bli signalen till hela Kyrkostatens och hela Roms indragande under Italien, hvarjemte man skulle söka att leda det nya påfvevalet i en riktning, som förekom förvecklingar för den närmaste framtiden. Jesuiterna genomskådade planen och sökte att förekomma dess utförande gerom det ekumeniska mötets inkallande och dess beslut om påfvens ofelbarhet, hvilken gjorde honom oinskränkt öfver hela den talrika svarta bären och skulle sätta jesuiterna i stånd att vid det nya påfvevalet förebygga len napoleonsk-italieneka planen, hvilken för öfrigt antagligen biträdts äfven af Österrike och Spanien-Portugal. Jesuiterna ville naturigtvis ej på något vilkor nöja sig med, att påtven skulle, såsom denna plan åsyftade, blott oli den förste katolske biskopen, ett slags prinas, utan all, makt i verdsliga ting och utan ätt till inblandniog i förhållanden, der statens ntressen kunde sättas i fråga. En hvar torde väl ätven erinra sig den örbittring, som i sjelfva verket rådde inom