Göteborgsposten – 25 mars 1872, sida 1

föraktligt. Ja och der, sade han pekande på häcken, har ni en bundt tistlar; gå och ät dem. Det tjenar ingenting till att tala med er; det tjenar ingenting till att påpeka för er att denne spade som var mr Pencarrows tillhörighet måste ha hemtats af någon, som antingen hade rättighet att taga den — i hvilket fall det måste ha varit trädgårdsmästaren eller någon af de arbetare som användts på godset — eller icke hade rättighet att taga den — i hvilket fall den blifvit stulen. Hvad vi nu böra söka upptäcka är, hvilka personer som användas till arbete på egendomen, hurudan karakter de ha, om några främlingar vyligen varit sedda i trakten och, i få ord sagdt, inhemta så många upplysningar vi kunna erhälla rörande förhållandena på egendomen. Kom nu. De stego ner för banbanken och återvände mot stationen, der mr Pontveazle, sedan han vunnit sitt ändamål och följaktligen blifvit mera mildt och humant stämd, ansåg det vara bäst att återknyta vänskapen med bokhållaren, ett steg som gick både lättare och hastigare derigenom att den lille gentlemannen framtog flaskan ur bröstfickan och räckte den åt den unge mannen, hvarjemte han uttalade några förbindliga ord. Den unge gentlemannen hade synbarligen smak för starka saker. Sedan han vederqvickt sig med hvad han kallade en klämm? och dermed åstadkommit en ej obetydlig minskniog af flaskans innchäll, räckte han vänskapligt handen åt mr Pentweazle, och vid tiden för middagstågets ankomst var förhållandet mellan dem sådant att man skulle kunnat tro dem ha ingått fostbrödralag. Detta tåg förde de resande tillbaka till Truro, och eftermiddagen användes af den lille gentlemannen till att anställa sådana förfrågningar som han trodde kunna bli af nytta. På aftonen efterskickades värden som återkommit från Falmouth, och sedan han blifvit inbjuden att tömma ett glas i sällskap med mr Pentweazle, lät denne honom berätta allt hvad han visste om Roger Pencarrow och Pol