Göteborgsposten – 22 mars 1872, sida 1

ans, hvarest ett helt qvarter i den sundaste trakten blifvit till densamma öfverlemnad på goda vilkor. Systrarnas boställe, ett i en lätt stil uppfördt tvåvåningshus af trä, ligger i fonden, och hit införes den besökande för att bli mottagen af föreståndarinnan, en äldre nunna, liksom de öfriga till denna inrättning hörande systrarna iklädd en lång klädning af hvitt tyg och en bvit hufvudbonad, som till största delen döljes af det dystra svarta doket. Alla — 25 till antalet — bära derjemte i ett omkring halsen gående svart band ett stort hjerta af silfver samt äro dessutom försedda med gula radband. En af systrarna blef min vägvisarinna genom de två flygelbyggnaderna, i hvilka närmare 300 qvinliga varelser, hvaraf omkr. 50 barn från 7 års ålder, funnit ett hem undan verldens frestelser och stormar. Det var straxt efter middagen och alla hade gått tillZsitt arbete. Vi inträdde i en stor sal, i hvars midt en mängd stolar blifvit uppställda i flera rader, och dessa intogos af omkr. 50 äldre och yngre qvinnor, som voro sysselsatta med sömnad. Vid vår ankomst reste sig alla upp och blefvo stående till dess vi åter aflägsnade oss, hvilket dröjde länge nog, emedan den mig ledsagande systern hade mycket att hviska till don förut innevarande nunnan, som tjenstgjorde såsom lärarinna och satt ensam vid ett litet bord, hvarifrån hon kunde hålla noga uppsigt öfver sina lärjungar, som äro strängt ålagda att icke ens genom ett halfhögt samtal störa den enformiga tystnaden. Det var icke första gången jag stod framför en dylik samling af qvinnor, bland hvilka alltid åtminstone en och annan brukar göra den besökande främlingen till föremål för anmärkningar och ett illa undertryckt löje, men här förhöllo sig alla stilla såsom bildstoder. Hafva dessa qvinnor sökt eder först eller I dem? frågade jag systern under det vi vandrade genom en lång korridor för att kasta en blick in i ett par andra rum, till utseende och innehåll alldeles lika med de nyss lemnade. -Många ha kommit sjelfmant och knackat på vår port; andra äro hitskickade af stadsmyndigheterna och några om hvilkas sorgliga belägenhet vi blifvit på ett eller annat sätt underkunniga ha vi uppsökt och erbjudit vårt bistånd. -Hvilket är det hufvudsyftemål, I hafven för ögonen? Att trösta, förbättra och återupprätta de fallna, så att de, när de åter gå ut i verlden, kunna bli till nytta för sig sjelfva och andra. Huru lång tid tager en sådan förädlingsprocess, i lyckligaste fall, i anspråk ? Vi släppa icke gerna in någon, som ej förklarar sig villig att qvarstanna här åtminstone ett halft år. Många af dem, ni nu sett, äro flera år gamla. på Pletsen-Härinnanför, fortsatte nunnan deh stannade utanför en dörr, -är ett urval af alNärsamma qvinnor, som beredas att för aia återsterstående lifetid blifva flitiga Magdalenssystrar i Herrans tjenst. Önskar ni stiga dit in? Jag förklarade mig ej vilja störa de geda qvinnorna, hvarefter vi kommo in i ett rum, der alla barnen voro församlade och, liksom de öfriga, sysselsatta med handarbeten samt bevakade af en syster, sjelf nästan ett barn. Dessa fliokor, upplyste nunnan, Åundervisas äfven i att läsa och skrifva. I obibringen dem väl också undervisning religion? förmodade undertecknad. Naturligtvis, blef det lakoniska svaret. I den katolska läran? tillät jag mig att vidare fråga. Icke utan häftighet och uraktlåtande att, som ofta förut, undvika min blick gaf systern följande svar: Vi räcka ut vår hand till bistånd åt de olyckliga utan afseende på hvilken religion de tillhöra, och vi vilja icke tvinga någon af alla dem, som vistas härinne, att omfatta vår lära; men många ha kommit derhän ejelfvilligt, sedan de rätt innerligt iöresatt sig att söka och med Guds hjelp sunnit den rätta vägen — och icke är väl detta att undra på ... Jag undvek att svara något härtill, och detta gaf systern anledning att ännu en gång med eftertryck försäkra: YVi tvinga ingen. Men vårt kapell står öppet för hvem som helst. Trots min nu afgifna försäkran att jag förstått henne, syntes systern tydligen icke så väl tillfreds som då vi började vår promenad, hvadan jag fann för godt att med många tacksägelser taga afsked, sedan hon först visat mig ett par af de ljusa och rymliga sofrummen med 30 å 40 sängar i hvartdera samt i ett af hörnen upptagande en särskild liten kammare för den vakthafvande systern. Våren är i annalkande, hvadan jag anser tiden vara inne att, till efterrättelse för dem af de hemmavarande som börja bereda sig på