Göteborgsposten – 21 mars 1872, sida 1

— R—— —— 6—W—k— ligtvis timat. Den som jag nu burit hit är deremot alldeles pin färsk, utkommen för tre månader sedan. Jag skaffade den hos en bokhandlare i staden; endast lånade den, förstås, ej köpte den. Jag sade bokhandlaren att ni ville se om upplysningarne rörande telegrafen vore korrekta, och att om ni funne detta vara förhållandet, skulle pi råda bolaget att köpa upp åtskilliga exemplar, och jag skulle laga så att de blefve efterskrifna genom honom. Det var den listen jag begagnade för att få boken till lång, och den var ju inte så dum? — Den gör er utomordentlig heder, Grogram, sade mr Pentweazle med stort allvar. Att en man ljuger då det är nödvändigt, det är blott helt naturligt och följaktligen i enlighet med tingens vanliga ordning; men den som djerft träder fram och uppdukar gigantiska lögner som äro alldeles obehöfliga, den är tydligen en öfverlägsen person. Derefter tände Grogram ljuset och ställde det vid sin väns säng, hvarvid han var mycket noga med att det kom att stå så långt bort att mr Pentweazle ej kunde nå det. Den lille gentlemannen hade nemligen för vana att i förargelsen öfver sin närsynthet och i ifvern att läsa fort rycka till sig ljuset och ställa det så nära sig att det blef vådligt för sangomhängen, sängkläder och allt annat som var i ringaste grad antändbart. Ej förr var boken i hans hand än han öppnade den och började vända om bladen med synbar otålighet, på samma gång stirrande på Grogram med en blick som tydligen innebar den frågan om han ej skulle försvinna snart. Men Grogram var vid ett sällskapligt lynne denna afton, ; och det enda som frestade honom att lemna sin plats vid mr Pentweazles bädd var begäret att röka, hvilket han kände bli allt starkare och starkare. — Lemna mig nu ensam, så är ni beskedlig, sade slutligen den lille mannen. — Det är hårdt af er att vilja köra bort er kompanjon just i det ögonblick då arbetet skall börja.