Göteborgsposten – 21 mars 1872, sida 1

honom, då han, egentligen tillhörande de nyliberala eller den radikala venstern, blifvit insatt i konstitutionsutskottet, och det gällde äfven för honom sjelf att försvara den åtgärd hvartill han medverkat. Han grundade sitt försvarstal på knektekontrakten, ehuru, enligt hvad styrkt är, intet ord i dessa förekommer om rekryternas ålder; men just denna omständighet ansåg tal. bevisa att regeringen icke hade rätt att bestämma rekrytåldern (fullföljes denna deduktion, så skulle ju personer ännu vid 50 års ålder, blott de voro dugliga karlar, kunna intvingas vid den indelta armn som rekryter). Talaren omförmälde äfven, att till och med Sveriges enväldiga regenter skytt för att egenmäktigt vidtaga några bestämmelser i afseende på rekrytåldern. Men om tal. annars till de enväldiga regenterna räknar Carl XI — och det lär han väl finna skäligt — så finnes ett k. bref med hans underskrift at d. 9 Sept. 1695, hvari bestämmes att manskapet som nu skall rekruteras och af allmogen anskaffas skulle vara vom 20 års ålder, men der alle sådane intet skulle kunna stå att erhållas, så tillåtes väl att antagas de som något yngre äro, dock måste de aldraminst vara sina fulla 20 år. Flera andra dylika föreskrifter från enväldsregenterna finnas, och under sjelfva frihetstiden var det som rekrytåldern nedsattes på sekreta utskottets framställning. Det var således väl starkt, då hr Rydberg påstod att några bestämmelser i afseende på rekrytåldern först inträffade år 1819, ett år som betecknar ett nytt skede i vår historia, nemligen — upplyste talaren — införandet af det med konstitutionella emblemer smyckade allenastyrandet. I afseende på denna fras, eå, om den tages på allvar och icke blott som en retorisk utstyrsel till nöje för de i vår konstitutionella historia okunniga, måste tal. ha förbisett att den regeringsform som gällde 1819, är ännu gällande, men Lallenastyrandet nu förefinnes väl blott i talarens fantasi. — I sammanhang med den anmärkta regeringsåtgärdens obehöflighet, yttrade tal. att den dessutom påminte om hvad den romerske skalden berättar om den krigare, som flyende afsköt den förgiftade pilen på motståndaren som behöll slagfältet. Denna fras var naturligtvis mycket smaklig för talarens parti, men äfven mycket simpel. Ty den innehöll en förgiftad pil som tal. riktade mot general Abelin, hvars hela verksamhet hr Rydberg väl icke under förhandenvarande omständigheter får erkänna, men som hr RB. nog längre fram skall uppskatta när han blir befriad från de länkar, som nu kedja honom vid landtmannapartiet. Hvad så väl hr Ola Jönsson som hr Sven Nilsson anförde gick ut på att förherrliga utskottets åtgärd och att ådagalägga huru betydelsefull och vigtig den var. Endast hr Rydberg åtnjöt den utmärkelsen att helsas med bravorop, som lika gerna kunnat bestås äfven de begge andra talarne, enär de icke mindre ansträngde sig för att vinna popularitet — i kammaren. Då ändamålet med den af utskottamajoriteten gjorda anmärkningen reducerats till en prickning, och nämnda majoritet gått majoritetens i Andra kammaren önskan till mötes, så var det klart att yrkandet om betänkandets läggande till handlingarne med godkännande skulle bifallas med stor röstöfvervigt. Ifrågasättas kan visserligon om proposition bort göras såsom skedde, d. v. s. med tillägg af orden Åmed godkännande; men troligen ansåg talmannen denna demonstration icke vara af någon betydenhet. Det är emellertid klart att den af alla dem som dertill medverkat skall anses som en stor seger, men öfver hvilken? Regeringsbeslutet är lika gällande nu som den dag det utfärdades. Att anmärkningen blifvit godkänd, enär saken gjorts till en partifråga, är obestridligt. Det beror nu på huru stort värde man tillmäter detta parti; det har visserligen den numeriska öfvervigten i Andra kammaren, men det har icke den moraliska ötvervigten i riksdagen, än mindre i landet. Att landtmannapartiet ännu icke uppgifvit hoppet om framtvingandet af en ministårförändring och kreerandet af en ny minister tagen ur Andra kammarens majoritet, förhem