Göteborgsposten – 20 mars 1872, sida 2

— Ruttfärdige Gud! sade Ellen; det är i sanning en nyhet? Hon ovimmade ej och visade inga synnerliga tecken till qvinnlig svaghet, men hennes ben darrade under henne och hon sjönk ner på oa soffa som stod invid väggen. Frank satto sig vid hennes sida. — Du hur af mrs Bradstock hört, fortfor han, att hennes man var en dålig menniska den der ej blott behandlade henne illa utan var en allmänt känd brottsling, och att just då han blef dödad sökte han undgå att bli gripen af polisen; men de närmare omständigheterna vid hans död äro de jag nu berättat för dig. — Mrs Bradstock vet således ej att han — att du — du förstår hvad jag menar? — Hon vet det ej och bör aldrig få veta det, sade Frank. Hon kommer sannolikt att stanna qvar här, och det skulle försätta oss i en obehaglig ställning till hvarandra; huru oskyldig jag än är, skulle hon anse mig vara skulden till sin mans död och sannolikt vägra att mottaga någon välgerning af mig. — Jag förstår, sade Ellen. Och nu begriper jag äfven något annat. Min älskade, sade hon i det hon ömt lodo sina händer på hans skuldra, hvad du måste ha lidit både då och nu! Jag kan föreställa mig ditt själslidande efter den olyckliga striden, jag känner ditt ömma hjerta tillräckligt för att fatta huru det måste ha blödt för resultatet. Alla dessa själsqval måste naturligtvis ha förnyats då du fann mrs Bradstock här! Detta var således skälet hvarföre du föll i vanmakt då hennes namn först nämodes och hvarföre du så länge afhöll dig från att närma dig södra grindvaktarestugan der du visste att hon bodde! Jag inser nu alltsammans. Ännu mer — detta var skälet hvarföre du gjorde henne det ädelmodiga anbudet att uppfostra hennes son! Oh, Frank, Frank, hvilken engel du är! Frenk Scorrier såg förlägen ut, såsom en man na