Göteborgsposten – 20 mars 1872, sida 2

som do samlat i sin håla eller huru den kommit dit? Kan någon menniska med ringaste tecken till förnuft inbilla sig att en skatt af guld i stänger sovereigns och juveler, ifall den blifvit på ärligt sätt åtkommen, skulle ha blifvit nergräfd på ett fält bakom en telegrafstolpe? Nej, nej; vår vän, hvem han ock må vara, visste nog hvad det var för gods, och att han lemnade den här biten af sin spade efter sig var en ren tillfällighet som torde bli af största nytta för oss. — Nå väl hvilka åtgärder ämnar ni först vidtaga för att göra den tillfälligheten nyttig för oss? — Jag ämnar försöka få reda på hvem spaden tillhört. — Ja, det är nog riktigt, sade Grogram med ett bredt grin; det är nog det rätta, derom kan ej vara något tvifvel; men huru? — De bokstäfver som finnas på den afbrutna biten torde gifva en ledning. — Skola vi då rosa öfver hela grefskapet tills vi finna en jernfabrikant, hvars namn börjar med R. P. eller P. H: — Vi skulle ej behöfva resa öfver hela grefskapet, min gode vän, om vi hade det mål ni nyss uppgaf för ögonen, sade den lille mannen hånfullt; grefskapskalendern skulle bespara oss det besväret. Men att finna någon sådan fabrikant skulle ej gagna oss det ringaste. Dessa bokstäfver äro, som ni kan märka, inbrända i trädet, tydligen med ett glödhett jern; om den varit initialerna till fabrikantens namn, skulle de ha varit stämplade i jernet. Såsom det nu förhåller sig, tyckas dessa bokstäfver mera sannolikt vara initialerna till egarens namn än till fabrikantens.