Göteborgsposten – 19 mars 1872, sida 1

eo rap ÅUltttdVÄN nusnaälttutugsangelagenneter, må blifva i antydd syftning närmare bestämda. Riksdags-Kaleidoskop. XVII. Den 15 Mars. I morgon är den märkvärdiga dagen då åtta af konungens nu fungerande rådgifvare i konseljon skola intaga de anklagades bänki kamrarne. Det skall då afgöras om riksdagen vill fortsätta hvad Andra kammarens ledamöter i konstitutionsutskottet börjat: tillämpning af 107 S regeringsformen. Visserligen kan det för dessa rådgifvare anses särdeles lyckligt att då Andra kammarens majoritet i konstitutionsutskottet insatte sin elite, männen af karske lemmar, god styrka och brafva krafter, ändå endast ett regeringsbeslut, bland 5 å 6000, befanns förtjent att anmärkas på sätt 107:an angifver, ehuru mer än tvifvelaktigt är om ens denna paragraf är på det förevarande regeringsbeslutet tillämplig. Det kan till och med ifrågasättas om icke de tio karske männen i utskottet sunno det harmligt, att deras slagruta icke har kunnat gifva dem anvisning på några värderikare fynd i staterådsprotokollen. Men de kunna trösta sig med att de såsom letare efter fyndigheter gjort sitt bästa. Det är således icke deras fel att konstitutionsutskottets dechargebetänkande icke upptager några svåra anmärkningar mot konungens statsråd, och att den som exploiterats är af det slag som omöjligt kan häntöras under rubriken förbiseende af landets sannskyldiga nytta, utan blott såsom misshaglig för ettsärskildt intresse — rustoch rotehällarnes. Uppenbart är emellertid att för deras ekull har utskottets anmärkning icke blifvit gjord; ty då hade det ju varit ganska lätt, om deras rätt ansetts vara för nära trädd, om den Åblifvit trampad under fötterna genom k. kungörelsen d. 3 November förlidet är, att någon rusteller rotehållare vid innevarande riksdags början väckt motion om en skrifvelse från riksdagen med framställving till K. M:t om ifrågavarande kungörelses återkallande. Då så icke skett, är det uppenbart att syftemålet med de tio karske männens åtgärd egentligen varit att fortsätta den gamla taktiken: framtvingandet af en ministörsörändring, dem till tröst och glädje som så gerna vilja bli statsråd. Dertill kan det nu åstadkomna dechargebetänkandet gifva ett uppslag. Diskussionen i kamrarne kan resultera till en ministerkris. Otvifvelaktigt är, att inom Första kammaren finnas ganska många, som ännu icke hunnit, och troligen aldrig skola, försona sig med det nya statsskicket och som med ett visst vemod tänka på förflyttningen från Riddarhuset till Riddarholmen. Om ibland dessa skulle finnas åtskilliga som vilja flytta sin harm mot ministren De Geer öfver på ministören Adlercreutz, så erbjuder sig ju ett godt tillfälle att i morgon gifva denna harm tillkänna — naturligtvis i väl valda ordalag-. Men troligt är deremot ingalunda, att majoriteten i denna kammmare skall vilja forcera till ministörförändring, aldra minst till en sådan som vore i öfverensstämmelse med majoritetens i Andra kammaren smak och sträfvan. För denna blir det åter först och främst en hederssak att bära upp sina förtroendemän i konstitutionsutskottet, hvilka pligttroget gått sitt partis ärende, och dernäst att åt sjelfva anmärkningen mot det klandrade regeringsbeslutet gifva stora dimensioner, och att om möjligt är framkalla en sådan diskussion, och ett sådant beslut, som kan hafva en ministerkris till följd. Man måste medgifva att landtmannapartiets, särdeles dess chefers, ställning är ganska brydsam. Valmännen skola ju fråga de kommande representanterna: hvad hafven I uträttat? Ha statsutgifterna blifvit nedsatta? I hatven ju ingenting förmått? Om till svar härpå kan sägas: -Jo, vi ha åstadkommit en ny ministör, och nu skall det ändtligen bli bättre-, ja då voro ju utsigterna för återval betydligt ljusare.