Göteborgsposten – 14 mars 1872, sida 1

männa ordalag om sin man såsom en person hvilken kommit på villovägar men som hon dock utan tvifvel fortfarande sörjer, skall komma in på en mera detaljerad skildring rörande hans lefnadssätt och isynnerhet rörande hans dödssätt, och att Ellen då genast skall i honom känna igen den hittills anonyme förbrytare som föll för din hand? — Ja, sade Frank, än sedan? — Min käre vän, ditt förstånd måtte ha blifvit på något märkvärdigt sätt förmörkadt under de sista minuterna. Inser du ej att Ellen skulle bli ytterst harmsen öfver att hennes trolofvade, med hvilken hon skall bli ett, ej blott låtit henne vara i okunnighet om sitt förhållande till Bradstockfamiljen utan äfven vågat fördölja verkliga motivet — ett ganska berömvärdt motiv — som förmådde er att utöfva ädelmod mot den lilla hustrun? — Ja, sade Frank tvekande, jag tror att hon kunde ha anledning till att harmas häröfver. — Ja, var säker om det. Qvinnor uppskatta eller förstå ej, såsom vi göra, en mans tystlåtenhet i sådana saker. — Det tillhör ej mig, sir, att säga något till mitt eget beröm, isynnerhet i en sak af denna beskaffenhet, sade Frank efter en kort paus; men om ni blott visste huru jag sträfvat att försona den der olyckliga knifstöten, hvarpå mitt lif gällde gentemot hans; knifven kom i min hand utan att jag vet på hvad sätt och jag räddade mitt lif genom att taga hans. Men jag har försökt att lemna all den godtgörelse jag förmått, var säker derom. Innan jag reste till guldfälten sökte jag upp hans enka i Syd