Göteborgsposten – 14 mars 1872, sida 1

ney, fann ott hon var i nödställd belägenhet, gaf henne penningar till betalande af återresan och skickade till min lagkarl i England en summa, hvaraf hon skulle erhålla ett visst belopp hvarje vecka. Allt detta skedde utan att jag sjelf syntes; men jag har hört af hennes egna läppar att allt gick bra, och att den lilla penningsumman — den var blott obetydlig, men jag hade ej mycket på den tiden — blef ett medel till hennes räddning. Jag — — Min käre Frank, jag tror att du är en af de biästa menniskor i verlden. Godtgörelse, minsann! — olyckliga knifstöten! Då en blodtörstig skurk fällt dig till golf vet i tydlig afsigt att beröfva dig lifvet och du gifver honom hvad han ämnade åt dig, så inser jag ej att det är någonting att skämmas för eller något som ken föranleda till godtgörelse. Sådana äro mina åsigter. Qvinnor äro mera veka och tänka kanhända på annat sätt. Men i alla fall är mitt råd till dig att lätta ditt hjerta för Ellen i afseende på George Bradstock. Säg henne att han var den man som försökte taga hennes trolofvades lif, och att hon aldrig får låta mrs Bradstock veta rätta förhållandet. Det är just rätta sättet att gå till väga, enligt min öfvertygelse. — Jag är mycket tacksam mot er för ert goda råd, mr Womersley, sade Frank i det han räckte den gamle gentlemannen handen; jag är tacksam derför och skall begagna mig af första tillfälle för att följa det. — Du kan vara säker om att jag har rätt, sade mr Womersley i det han fattade den framräckta handen, och sedan du en gång följt mitt råd och det ej längre finnes