Göteborgsposten – 13 mars 1872, sida 2

Ft 2 —2 22 — — Ai Ra rt rt AA Hb URVAL I Blau atv Jatdgd Hera andämals enliga åtgärder, och han lyckades att åter ställa den hemliga polisen, genom hvilken ha blet i tid underrättad om revolten d. 22 Jan hvilken skulle annars kunnat taga en farlij vändning. IIan häktade vil samma tillfäll de flesta af de män, som deltagit i upprore d. 31 Okt.; men regeringen tvang honom at försätta dem på fri fot igen. Emanuel Ara 80, sade Cresson till komiten, kom för at tala med mig som en vän. Ilan sade til mig: Käre vän, jag är mycket ledsen öfvet hvad som händt; läs detta. Med detsammz räckte han mig ett bref srån Pyat, hvari stod Det är verkligen illa, att jag är din fånge annars skulle du varit min advokat. Arage (han var justitieminister) bad mig derpå be tänka, att Pyat var en mycket gammal man, att han var föga vigtig och att han var en at demokratiens veteraner. Cresson invände, att Pyat begått en förbrytelse; men man ville ej lyssna till honom. Polisprefekten vädjade till regeringen, och då han kom in i Hötel de Ville, mottogo Arago och flera andra honom med orden: ÅFelx Pyavs arrestering beror på ett missförstånd; han måste frigifvas. Trochu understödde emelertid polispresokten, och Pyat måste derför qvarstanna i fängelset; men tio dagar derefter häfdes processen emot honom. Eudes, Mågy och andra af samma beskaffenhet försattes äfven på fri fot under föregifvande af, att man saknade bevis emot dem. Det tjenade till intet, att Cresson dagligen uppmanade regeringen att visa kraft; alla de banditer, som han lät arrestera, blefvo genast derefter försatta på fri fot. På samma gång som han sålunda lemnades i sticket af regeringen, måste han föra en hårdnackad kamp mot de många revolutionära komitåerna. Cresson kände sig derför glad, då han d. 10 Febr. kunde med heder afgå från en befattniog, som ban mycket emot sin vilja emottagit. Han aflöstes af sin svåger Choppin, som varit hans kabinettschef och fungerade, om än endast med titel af tillförordnad prefekt, tills medlet af Mars, således nästan ända till upprorets utbrott. Choppin förklarade, att han icke varit i stånd att upptäcka något, som talade för, att Preussen haft del i upproret, fastän han anställt ifriga efterforskningar i detta hänseende. Deremot hade han från dag till dag kunnat följa det revolutionära partiets sträfvanden att tillrycka sig makten i Paris, så fort kriget upphörde. Han bekräftade, att de bomber, som åtskilliga komitser i Paris läto tillverka, skulle begagnas emot regeringen, fastän det hette, att de skulle slungas ned öfver preussarne, om dessa ryckte in i Paris. Till stöd för detta sitt påstående åberopade han yttranden af tvenne män, hvilka haft del i stittandet af Internationale, men bröto med föreningen, då den uppträdde kommunistisk och antifransk. Många af nationalgardets officerare, sade den ene af dem, hade endast låtit sig väljas för att ha ett redskap för sina politiska planer, När man ville, att de skulle gå emot fienden, sade de: Fienden är innanför fästena; de, som vilja rycka i fält, äro nöt, som svika republikens sak. Dessa ord yttrades till mig sjelt, då man fick veta, att jag heldre ville gå emot fienden utanför, än vaka öfver händelserna inne i Paris. Den andre forne medlemmen af Internationale sade: Avförarno gjorde allt, hvad i deras makt stod för att hindra arbetarne ifrån att rycka ut. Uvad kan det tjena till, att j låten slå eder ihjäl? sade do. I bören spara eder sjelfva till preussarne i det inre. Chopin gaf följande skildring af parisarnes sipnestillstånd under belägringen: Det jag nu vill säga, tager sig kanske ut som en ofantlig öfverdrift; men säkert är, att Paris — och jag hade i polisprefekturen tilltälle att öfverblicka det hela — gjorde på mig intrycket af att vara ett stort dårhus. Alldenstund man sett sig nödsukad att bålla Paris i okunuighet om, att belägringen ej kunde leda till någonting annat, än den gjorde, trodde Paris sig vara i stånd att uträtta allt och bade icke den ringaste föreställning om de verkliga sörhallandena. Man rönte samma känsla, som en person måste erfara, då han varit länge inspärrad i en cell. Tillochmed de bästa gjorde sig icke längre reda för hurudan ställningen var, och man talade ännu efter striden d. 19 Januari om att språnga hela belägringsbären. Om Blanqui tillade han särskilt : Blanqui är i ordets bokstafliga mening galen. Ian är aldrig lyckligare, än då ban får hålla sig dold och leder polisen på villospär. En läkare sade tili mig: Det är en vanvetting! Hans lycka består i att krypa in i ett skåp och säga för sig sjelf : Nu kan ingen finna mig! Flouren var också gaen, och många andra befunno sig i samma tillstånd. Man borde för länge sedan ha satt alla dessa personer på ett dårhus. Do sociala tillståndet i Nordamerikas Föronta Stater företer bilden af en sådan förvridling, att man med bätvan och häpnad måste råga sig sjelf: Huru länge skall detta vara? Ivart skall det föra? För någon tid sedan äste vi i en amerikansk tidning huru en billad och aktningsvärd familjemor gifvit en darnbal, å hvilken utvecklades en så blänlande lyx, att tillochmed de finaste tillställingarne för äldre under säsongen i vårt gamla verige träda ansenligt i skuggan för denna öte, ä hvilken de flesta gästerna knappast unde tala rent. De serverades med en sup, å lukullisk, att sjelfva de kräsmagade fornomerska kejsarne skulle funnit den läcker. idningen beskrifver huru juvelerna glittrade å klädningarne och i do konstigt friserade ä årklädelarne på dessa smättingar, af hvilka v A— su 1 3 AA m PM 252 — Oo ri