Göteborgsposten – 12 mars 1872, sida 1

kiksdags-Kaleidoskop. XVI. D. 10 Mars. Under den förflutna veckan ha kamrarne så ofta och så länge varit församlade och handlagt så många olikartade frågor, att jag endast tillåter mig i korthet omnämna en eller annan som synes mig vara af allmännare intresse till följd af det sätt hvarpå de behandlats. Då frågan om landtförsvarets ordnande stod främst på dagordniogen och det maktegande partiets i Andra kammaren sträfvan gick ut på att upphäfva indelningsverket, under förespegling att i så fall skulle den allmänna värnepligten införas, uttalade många mer eller mindre öppet att man kunde förutse ett försvar på papperet, ett fluktuerande försvar, beroende på riksdagens benägenhet eller obenägenhet att anvisa medel till bokostande af vapenöfningar, anskaffande af materiel o. m. d. Att sådana sarhågor äro grundade, att bakom de vackra talen om offervillighet 4dan indelningsverket uppoffrats, framskymtar den krassa egennyttan, derpå lemnade Andra kammarens beslut i fråga om anslag till armåns vapenöfningar ett åskådligt bevis. Statsutskottet, som erkände de s. k. fälttjenstöfningarnes stora betydelse för armåns utbildning, hemställde att vapenöfningsanslaget, nu utgörande en million rdr, måtte höjas med 200,000 rdr. (57,000 rdr mindre än K. M:t begärt). Men denna framställning godkändes tcke of Andra kammaren, som med 101 röster mot 68 vägrade förhöjningen i anslaget. Att hrr Jöns Rundbäck, Jöns Pehrsson och L. J. Hierta skulle vara med om att afslå det begärda anslaget, bör egentligen icke väcka någon förundran — de skulle helst se om inga anslag beviljades; men att en militär, kapten Mankell, skulle lägga sin tyngd i vågskålen mot det anslag som statsutskottet förordat, och att han skulle tala för minskade vapenöfningar, förefaller besynnerligt, om man icke vill förklara hans uppträdande så, att det var en exponent af patriotens sparsamhet och den mindre rörlige militärens åtrå efter beqvämlighet. Då några talare menade att genom detta anslag skulle indelningsverket ytterligare kunna likasom förstärkas, så menade hr Key åter att utskottets förslag borde bitallas, emedan hvarje förhöjning i anslagen på sjerde hutvudtiteln skall undergräfva den gamla och påskynda den försvarsorganisation, som vore absolut behöflig. Hr Keys sålunda uttalade åsigt, utvecklad, som vanligt, i ett bombastiskt språk och späckad med flera citationer och några oklara antiteser, erinrade om Andreas Möllers bekanta förslag att åskådliggöra superiets olyckliga följder genom att befrämja det omåttliga