Göteborgsposten – 12 mars 1872, sida 1

Svensson, 80 ar, 7 Mars, på Kulla gard (Halland). Från Riksdagen. Första ärendet vid Andra kammarens eftermiddagssammanträde i Lördags rörde: Förändrade straffbestämmelser för itererad stöld. I anledning af motioner, väckta af hrr Hierta och CarlEn i Andra kammaren hade lagutskottet hemställt, att riksdagen måtte för sin del besluta en författning, hvarigenom stadgas att 11 Si strafflagens 20 kap. skall erhålla följande förändrade lydelse: Begär någon andra gången stöld; må tiden för det straffarbete, hvartill han för den gerning gjort sig skyldig, ökas med högst två år. — Begår nägon tredje gången stöld; ökes tiden för straffarbetet med högst fyra år utöfver hvad för den gerning första gången följa bör. — Kommer han åter fjerde gången eller oftare; dömes till straffarbete från och med fyra till och med tio år; dock må, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet till två år nedsättas. Inträffar fall, som i 6 nämnes; då, må till straffarbete på lifstid dömas. — Inbrott utan tillgrepp skall lika med stöld anses i fråga om förhöjning af straff, efter ty nu sagat är. — Samma lag vare om rån eller försök dertill der sådant förut begånget är af den, som tör stöld eller inbrott straffas skall. Vid föredragning af detta förslag erhöll hr Hierta ordet för att betyga utskottet sin tacksamhet för det tillmötesgående, hans motion vunnit, eburu han på samma gång ansåg, att utskottet kunnat gå något längre samt att motiveringen ej stod i riktig konseqvens med det slut, hvartill utskottetikommit. Detsamma godkändes häretter af kammaren, liksom det förut blifvit af Första kammaren gilladt. Dödsstraffets upphäfvande. Hr Tjernlunds af utskottet afstyrkta motion om upphäfvande af dödsstraffet och omarbetande af strafflagen i de delar, som i följd deraf kunde behötva undergå förändring, blef af kammaren ogillad, utan att någon röst höjde sig till dess försvar. Första kammaren har förut fattat enhanda beslut. Ötriga ifrågasatta förändringar i strafflagen hvilka alla blitvit af lagutskottet atstyrkta, blefvo utan diskussion afslagna, hvadan båda kamrarna äfven beträffande dem fattat samstämmiga beslut. Förändradt sätt för folkskoleinspektörers tillsättande. En temligen långvarig ötverläggning uppstod i anledning af hr Per Nilssons från Kristianstads län, af första tillfälliga utskottet afstyrkta motion om rättighet för landstinget att upprätta förslag för tillsättande af folkskoleinspektörer inom de särskilda länen. Med ogillande at utskottets förslag yrkade en mängd talare bifall till en af hr Adlersparre, Magnusson och A. Persson i afgifven reservation gjord hemställan, att riksdagen mätte hos K. M:t anhålla, att för tillsättning af folkskoleinspektörer K. M:t täcktes från landstingen infordra förslag, samt att folkskoleinspektörerna ålades att till landstingen inlemna ärsberättelse. De talare, som uppträdde till förmån för denna reservation, voro hrr Per Nilsson i Kulbult, Anders Person, Ola Jönsson, Sv. Nilsson, Törnfelt, Gumalius, Adlersparre, Nordenskiöld, Carln, Asker, Uhr och Granlund. Dessa voro alla öfvertygade om, att denna anordning skulle lända både kyrkan, hvars domkapitel nu eger att afgifva ifrågavarande törslag, skolan och landstingen till fromma. Man hade väl ej hört annat än belåtenhet uttalas med de hittillsvarande inspektörerna, men det ecklesiastika inflytandet kunde dock i längden genom sin ensidighet utöfva ett skadligt inflytande på skolan. Hr Adlersparre, ansåg landstingen lämpliga att utöfva ifrågavarande befattning på grund deraf, att de borde bäst vara i tillfälle att känna och kunna undanrödja de lokala hinder, som här och der kunde förefinnas för skolans lifskraftiga utveckling. Hr Asker anförde, att i Gefleborgs län sedan sju år tillbaka existerat en af landstinget anordnad folkskoleinspektion, som för skolan varit af välgörande verkan. Den hade ock vunnit det förtroende hos regeringen, att densamma på trenne landstingsdeputerades framställning utsett till statens inspektörer desamma, hvilka i sådan egenskap verkat i landstingets tjenst. Hr Törnfelt förordade förslaget såsom i hans tanke särdeles egnadt att motverka den pietistiska anda, hvilken sedan en längre tid tillbaka gjort sig gällande både i skolans och kyrkans styrelse. Till bevis på denna andas tillvaro ansåg talaren tillständigt att utförligt ur sin egen erfarenhet relatera några tilldragelser, som voro af den minst sagdt besynnerliga beskaffenhet, att vice talmannen, som vid tilltället förde ordet, hemställde till honom, huruvida han ansåg inblandningen af dylika saker vara nödvändig för frågans utredande. Statsrådet Wennerberg fann reservanternas begäran vara högeligen billig och trodde, att den föreslagna anordningen skulle komma att visa sig ganska ändamålsenlig. Landstingen kunde och borde så mycket hellre vara lämpliga till den befattning, man här ville inrymma åt dem, som de redan nu enligt sin instruktion egde att sysselsätta sig med ärenden, hörande till undervisningsväsendet. Mot förslaget uppträdde hrr Dahm och Ljunggren, af hvilka den förstnämnda bland annat påpekade den praktiska svårighet, som skulle möta, i händelse tolkskoleinspektör på tid, då landstinget ej vore samladt, afginge med döden eller fränträdde sin befattning. Ur principiel synpunkt fann talaren förslaget lika orimligt, som om man ville ifrågasätta, att en landtbefolkning skulle sjelf få välja tullbevakning eller skriftställare sina egna recensenter. Etter slutad öfverläggning blef emellertid reservanternas förslag af Kammaren utan votering godkändt. Kassaskrifraren Bagges betaluingsskyldighet till riksbanken, I enlighet med bvad bankoutskottet föreslagit, beslöt kammaren att kassaskrifvaren A. Bagge, derest han före utgången af innevarande år, utaf den fordran, riksbanken eger uti förre kronofogden E. Gagners konkurs, eller 81,427 rdr 26 öre, inbetalar —— — —— 1 ånvo: men det har nå gamma mgånr