Göteborgsposten – 11 mars 1872, sida 2

landet. För folken på Balkanhalfön, vid Donau-mynningen, i Ryss ao. 8. v. har kristendomen, öfverbragt genom grekiska missionärer, först predikats på det grekiska språket. Konstantinopel är vaggan för deras bildning, hufvudkällan för deras kyrkliga traditioner, modren för deras konstärliga sträfvanden, vid Konstantinopel äro den ortodoxa slavismens minnen så nära knutna, som vår medeltids traditioner gingo tillbaka till Rom och ingåfvo våra förfäder en svärmisk hänförelse för don eviga staden. Den ekumeniskapatriarken i Konstantinopel har gentemot sina trosförvandter visserligen aldrig intagit den ofelbare påfvens dominerande ställning; men han innehar likväl ännu i dag ett hedersprimat öfver alla kyrkofurstar at ortodox trosbekännelse, och Rysslands, Greklands, ÖsterrikeUngerns sjelfetändiga landskyrkor kunna icke underlåta att anse innehafvaren af Stambuls patriarkstol såsom en primus inter pares. Men de under turkisk öfverhöghet stående kristna stammarne, slaver såväl som greker, vörda i denna patriark ännu sin särskilt kyrklige öfverherre. Han är enligt gammal tradition af grekisk börd och har städse, från forna tider sökt att gifva denna sin nationalitet och det fanariotiska inflytandet en herskande ställning inom Turkiets kyrka, såväl som förstfödslorätten. Sedan sekler tillbaka ligger, så långt sultanens spira når, allt kyrkligt herravälde i grekernas händer, hvilka hufvudsakligen begagnat detsamma på sina slaviska menigheters bekostnad till befrämjandet af sjelfviska intressen. I händerna på den ekumeniska patriarken i Konstantinopel koncentrerade sig all makt och allt inflytande; det var han, som utnämnde, instruerade och ledde alla slaviska stammars biskopar; hans synod atgjorde efter sitt godtycke och i sitt intresse alla frågor, som afsågo kult, disciplin, och andligt skolväsen o. s. v. hos stammar, hvilkas egendomliga förhållanden och behof vanligen icke voro bekanta i Stambul och vid hvilka afsigtligt ej fästes afseende, så snart det gäller grekiska intressen. Isynnerhet förherskade den tendensen att besätta alla högre kyrkoembeten med greker eller grekiserade slafver och att göra det grekiska idiomet till det uteslutande herskande kyrkospråket. Det säkra ryggstöd, som patriarken hade i Ryssland, höll tillbaka alla särskiljande sträfvanden af de slaviska kyrkoprovinserna; i Petersburg hade man för stort intresse af att se herraväldet öfver de österländska kristnas själar i den ende patriarkens händer. Men sydslaverna ha slutligen tröttoat vid att bära det högmodiga, sedligt förfallna, rofgiriga högre grekiska presterskapets ok och begära sjelfständiga nationalkyrkor, i alla enskilda angelägenheter oberoende af den grekiska synoden och patriarken. Under vintern 1868 hade det kommit ända dithän, att de fordrade en särskild synod, rätt att fritt bestämma öfver reglerandet af alla ritualoch kultuafrågor, gudstjenst på sitt eget språk, slutligen bofogenhet att låta sin exiarch utses af biskoparne i landamäret, biskoparne af de bulgariska presterna och presterna af kommunerna. Porten biträdde dessa fordringar och uppmanade patriarken att gå in på desamma. Atven den ryska synoden uppmanade kyrkosursten att heldre afsluta en förlikning med bulgarerna, än att låta det komma till en schism. Kyrkomyndigheterna i Athen, Carlowitz, Belgrad o. 8. v. följde det af Ryssland gisna exemplet. Porten bekräftade de bulgariska fordringarne i alla deras hufvudpunkter och har efter några oväsentliga ändringar upphöjt dem gennom en storherlig ferman till lag för två år. Patriarken i Konstantinopel — då Gregorius — svarade med upprepade protester; hans efterföljare Anthymos fortsatte striden, så att det kom till en offentlig brytning mellan patriarkatet och den ryska beskickningen i Konstantinopel. Denna oenighet har ytterligare skärpts sedan Mahmud Pascha blifvit storvezir, och dennes nyaste steg i den bulgariska kyrkofrågan har fullständigt gillata af Ryssland. Da Rumonjen åtar timada Indafrrfölsal.