Göteborgsposten – 11 mars 1872, sida 2

— Säg till då ni finner den, sade mr Pentveazle ifrigt. — Ja, ja, var lugn. Grogram arbetade på oförtrutet tills svetten rann af honom och musklerna på hans armar stodo ut som knutna pisksnärtar. Ljuset i lyktan hade blifvit två gånger förnyadt, men fastän Grogram synbarligen började bli trött, tillkännagaf han ej någon afsigt att hvila sig. Han befann sig i ett tillstånd af stark öfverretning. Den lille mannen befann sig äfven i ett öfverretadt tillstånd, men han hade ej något kroppsarbete som kunde gifva afledning deråt. Han hade dragit ihop rockskörten under sig och intagit ett slags hukande ställning vid mynningen af hålet, i hvilket han blickade ner med de giriga bliokarne hos en råtthund som väntar på att en råtta skall springa fram. Alltjomt uppkastades jordskoflar, alltjemt var Grograms breda rygg framåtlutad under arbetet, då hvisslingen från ett lokomotiv plötsligt hann deras skrämda öron och detsammas annalkande på banan tydligt kunde förnimmas. — Blås ut ljuset, menniska! utbrast Grogram, det är alldeles in på oss. Mr Pentweazle hade knappt tid att efterkomma uppmaningen förr än lokomotivet kom framskramlande der nedanför och stannade alldeles under den plats der de befunno sig.