Göteborgsposten – 11 mars 1872, sida 1

5Å RA F— ——— — Tichborneska argprocessen afslutades i London sistl. Önsdag, sedan domstolsförhandlingarne sortgått i 103 dagar under en tidrymd af 9 2 månad. Det har under loppet af denna märkvärdiga och med ett så allmänt intresse omfattade rättegång visat sig att män, som ej blött voro begäfvade med en dor ui skarpsinthet utan äfven förvärfvat en stor fond af juridisk lärdom, blifvit för en tid förledda till att dela en af landtbefolkningen i Hampshire allmänt hyllad tro, att Roger Tichborns sjelf — visserligen på ett sällsamt sätt förändrad i afseende på sitt yttre och förskräckligt försämrad i afseende på karakteren — verkligen åter framträdt i pretendentens person. De skäl som framkastades deremöt voro visserligen nästan ovedersägliga, men å andra sidan egde de skenbara bevisen till stöd derför en motsvarande styrka, samlade som de voro med outtröttlig flit under en period af fem år och frambragta inför juryn med en skenbar oordning som i sjeltva verket var resultatet af den slugaste beräkning. Iatrycket häraf skingrades så småningom genom det mästerliga och uttömmande tal af allmänna åklagaren, sir John Coleridge, hvars oefhörda längd rättfärdigades af dess fullständiga framgång. Ej förr än hvarenda detalj i bevisningen för käranden blifvit omsorgsfullt ordnad i kronologisk följd, ej förr än de falska uppgifter som framställts å hans sida blifvit. grundligt skärskådade vid det ljus som de i samiljens ego befintliga materialier förmådde sprida öfver saken, framstod den otroliga beskaffenheton af den af hans advokat framställda hypotesen i all dess nakenhet. . Hvad som först och srämst skakade tron hos alla andra än pretendentensmest hängifna anhängare war hane plöteliga återkomst från Sydamerika, under töregifvande af sjukdom, utan att han uppvaktat den komite som blifvit utskickad för att höra vittnen i Chili der Roger Tichborne bott. Dertill kom att pretendenten visade sig okunnig om förhållanden som Roger Tichborne omöjligen skulle kunnat glömma, t. ex. ställen som voro för den senare välbekanta från hans barndom och gossålder, namn och utseende på hans nära anförvandter m. m. Men å andra sidan låter det otroligt att Roger Tichbornees mor, skröplig och ålderdomssvag som hon var, kunnat taga en främling, för att ej säga en rå slagtare, för sin son, eller att Roger Tichbornees fordna grannar, officerskamrater och tillfälliga bekanta kunnat bli godtrogna narrar åt en dylik bedragare. Det förfarande hvarigenom alla tvifvelsmål blefvo skingrade, var helt enkelt framställandet af fakta i deras naturliga följd och gruppering. Under fortgången af allm. åklagarens tal, hvari den berättande bevisningskraften på ett beundransvärdt sätt gjorde sig gällande, drog sig en medlem af kärandens advokatfirma från målet, och mer än ett af hans vittnen ville återtaga sitt vittnesmål. Men svarandepartens vittoesbevisning hade ännu ej börjats, och då den började afgaf en lord Bellew, det första hörda vittnet och som man ej gjorde något försök att jäfva, ett vittnesmål som uppvägde alla deras tillsammanlagda som igenkännt pretendenten. Han afgaf sin ed på att han såsom studiikamrat med Roger Tichborne i Stonyhurst tatuerat initialer på insidan af hans arm, hvilka voro outplånliga, såsom han bevisade genom att blotta sin egen arm, på samma sätt och vid samma tillfälle tatuerad, men hvilka märken hvarken funnos på kärandens arm eller i hans vetskap. Lord Bellew efterföljdes af mrs Radcliffe, hrr Alfred och H. Seymour, lady Doughty och mrs Nangle —