Göteborgsposten – 11 mars 1872, sida 1

Då skenet från den röda lampan på tåget försv ann ur sigte, höjde mr Pentweazle på sig så högt han kunde och slog sin följeslagare på armbågen — det hade varit hans mening att gifva honom ett slag på axeln, men naturen förbjöd det samt yttrade: — Den tid som vi båda så ifrigt längtat efter har nu ändtligen kommit, nu äro vi våra egna herrar. Ingen shall komma till detta ställe för än klockan nio i morgon bittida. Vi skola vara så ensamma som Robinson Crusoe på sin ö. Låtom oss således begifva oss tillbaka in i ekjuletj för att hemta lyktan, ljus, tändstickor och sedan begifva oss till vårt El Dorado. — Till vårt — hvad för slag? frågade Grogram i det han förvånad betraktade honom. — Ah! sade mr Pentweazle, jag glömde mig. Till vårt guldfält; förstår ni det? — Ja, det förstår jag, sade Grogram; låtom oss gå. Det var en mörk och mulen afton då det värda paret begaf sig från skjulet bort till skådeplatsen för sina operationer. Det blåste tillräckligt kallt för att en tillökning i den vanliga drägten skulle vara erforderlig, hvadan mr Pentweazle åter påtog den till hans hälar räckande öfverrock som förhöjt behaget af hans personliga utseende då han befann sig om bord på Cunardångaren, medan Grogram kastade öfver sig en grof frisrock, hvilken han med dess båda sleifer band omkring halsen på sig. I handen bar den lille gentlemannen en hornlykta, af ett slag som man nu för tiden sällan kan få se användt, om ej i stall och uthus, under det ur hans ena ficka