Göteborgsposten – 8 mars 1872, sida 1

visserligen intet ideal, långt ifrån den sämsta ett land kan ha och Frankrike haft. Deremot var Februarirevolutionen en af de sämsta revolutioner, både negativt, emedan ingen visste hvart man ville komma, och positivt, emedan den upptog revolutionstråden i Frankrikes historia, som man trodde vara afklippt med 1830. Det råder en slående likhet mellan den engelska revolutionshistorien under 17:de och den franska under 18:de och 19:de århundradena, en likhet som man spårar nästan drag för drag till Wilhelms af Oranien och Ludvig Filips tronbestigningar; men sedan slutar likheten, och det skall bli oss förunnadt att se det bedröfliga skådespelet af en stor nation som söndersliter sig sjelf intill döden. Det var visst värdt, att vi gymnasister derhemma om qvällen, när underrättelsen hade kommit om den stora händelsen, gingo utanför rektorns fönster och skreko: lefve republiken! och sjöngo marseillaisen samt på stadskällaren — inte längre i det lilla rummet, der vi under förtryckets dagar brukade försigtigt smyga oss in ibland, utan i sjelfva stora salen — en smula eftertryckligt drucko frihetens skål. Ack, reaktionen dröjde ej att komma, och jag minnes ännu det skräckvälde som, daterande sig trån följande Lördagens kladd, rådde under resten af terminen! Huru den närvarande trassliga härfvan skall reda sig, det kan ingen dödlig gissa, och det ligger verkligen någonting ängsligt i denna ovisshet om hvad som skall bli af från den ena dagen till den andra. På den närvarande regeringens bestånd är det ingen som tror; Thiers har visserligen för närvarande slutit förbund med venstern, men oberäknadt att detta icke ger honom majoriteten, så är det just der som han räknar sina värsta fiender, fiender mycket farligare än både legitimister och orlanister. Thiers betraktar deremot dessa sistnämnda såsom sina farligaste motståndare. På legitimisternas framgång tror han icke, och hvad bonapartismen beträffar, så är hela historien om dess stämplingar bestämdt ingenting annat än en grof humbug, hvarigenom ban vill maskera sina batterier. Ett sådant batteri är den nya presslagen. Thiers som icke kan gå rättfram till ett mål, sådant ligger emot hans natur och han har aldrig gjort det, Thiers fruktar att, när det sista fusionsförsöket skall ha misslyckats och brytningen mellan den legitima och den parlamentariska monarkiens anhängare är ohjelplig, de förra skola förena sig med de senare och erbjuda grefven af Paris den spira, som Henrik V icke vill emottaga af andras händer. Det är för att kunna möta denna attack emot sig såsom statschef — och aldrig har principen staten, det är jag tydligare uttryckt sig än i Thiers styrelse — som denne framlägger den nya repressionslagen mot pressen i sådana ordasätt, att republiken derigenom definitivt bekräftas, hvarefter naturligtvis alla deremot riktade valmanifest, tidningsartiklar o. s. v. skulle vara upproriska. Men istället för att öppet uttala sig i denna riktning, hvarigenom presidenten, ifall verkligen den republikanska andan är så mogen i landet som det säges, skulle ha kunnat ästadkomma en så stark och enhällig opinion att nationalförsamlingens majoritet äfven mot sin vilja hade måst böja sig derför — istället för detta väljer han en krokväg, som, säga hvad man vill, är föga värdig. Utgången at utskottsvalet för denna fråga bådar intet godt, men åtminstone en vecka kommer väl att försiggå under bemedlingsförsök, hvilka dock i detta fall måste stranda. Ty om Thiers gifver efter och modifierar förslaget i den anda som högra centern (orlåanisterna) vill, så går hela venstern ifrån honom; i motsatt fall hela moderata högern. I närvarande stund kan man icke förmoda annat än att samma kris som d. 19 Januari skall inträffa. Men föga sannolikt är att den skall få samma utgång. Det är dock sannt att partiställningen kan förändra sig från dag till dag. Ifall mao någonsin kunde förvåna sig öfver inkonseqvensen i detta land, så skulle visserligen vensterns hållning vara egnad att ingifva förundran. Det är venstern, republikanerna, tullblodsdemokraterna som ifrigast yrka på stränga åtgärder mot pressen! Det är sannt att de, naivt nog, säga: men det är icke mot oss, som dessa äro riktade! — De torde äfven deri bedraga sig. Till dessa småkomiska inkonseqvenser hörer en episod från en af nationalförsamlingens sista möten, der det gälde att granska en fullmakt för en af representanterna för dep. Nord. Den valde hade blifvit patronerad af mairen i Cambrai i denna hans officiela egenskap;