Göteborgsposten – 7 mars 1872, sida 1

Riksdags-Kaleidoskop. XV D. 5 Mars. Sent på aftonen i Lördags, sedan Andra kammarens ledamöter arbetat flitigt nästan hela dagen och slutligen, enligt hvad jag i mitt forra bref antydde som en sannolik tormodan, bibehållit lastpenningarne, uppträdde hr Hedin och väckte en motion, hvilken åtminstone egde den förtjensten att icke endast vara ny för året, utan äfven icke tilltörne väckt under det nya riksdagsskicket. Åtven de sömniga representanterna — jag antager nemligen att sådana funnos, ty hvilans timme var ivne — blefvo plötsligt åter vakna när hr Hedin uppropades af talmannen, ty ett rykte hade gått törut, att hr Hedin skulle slunga en bomb in i kammaren. Således stor spänniog då hr Hedin fick ordet och föreslog en sådan förändring i kammarens arbetsordning, att de tal som af talmannen skola hållas ä rikssalen vid riksdagens öppnande och afslutande måtte först inför kammaren justeras. Motionären betonale att hans förslag icke tillkommit af något missnöje med de tal som n. v. talmannen hittills hållit, men han ville törebygga sådana obehag som inträffat förr, under ständsriksdagarne, då ett stånd (borgareståndet, menade tal. troligen) ansett sig efteråt böra protestera mot uttryck som talmannen (Schwan) fällt inför tronen. Dessutom ville tal. att dessa tal finge en politisk betydelse, ett uttryck af hela kammarens åsigt. Och så gingo representanterna hem för att sofva på saken, och vidare tänka på den följande dag. Måndagen kom; klockan slog tio, folkombuden inställde sig, åhörareläktaren var besatt, nyfikenheten stor på hvad som hända skulle, och sammanträdet öppnades med talmansklubban. Hr Hedins bordlagda motion föredrogs efter en stund. Den togs genast om hand först af prof. Ribbing, sodun ot hr Kolmodin, vidaro af grefve Posse, af hofpredikanten Lithner, af hrr Liss Olof Larsson och Victor Rydberg — alla temligen, några mycket, bårdhändt. De anförde tillsammans många skäl, och giltiga säl, för motionens olämplighet. Grundlagen tillstadde icke en sådan justering, som motionären påyrkat, icke heller att göra dessa tal, i hvilka talmannen skulle — enligt grundlagen — blott framföra till konungen kammarens vördnadsbetygelser, till uppslag för en adressdebatt vid justeringen. Motionären hade sjelf medgifvit att anledning icke förekommit under det nya statsskicket till anmärkning mot de hållna talen. Det vore olämpligt att stifta lagar tör möjligheter och omöjligt att tvinga talmannen frambära åsigter som ban ej gillade. För öfrigt, huru skulle det taga sig ut om talmannen i stället för det honom påtvingade talet, med stöd af grundlagen blott yttrade: jag har den nåden att för Eders K. N:t betyga min undersåtliga vördnad?? Då talet vid riksdagens början skall hållas omedelbart efter trontalet, huru på förband känna hvad detta och statsverkspropositionen innehölle? Om, hvad icke grundlagsenligt kunde förnekas, någon ledamot begärde det justerade talet på bordet, så kunde hända att det först blef godkändt sedan kammarens ledamöter varit på rikssalen uppkallade, eller skulle kallelsen dertill vara beroende, icke af konungens beslut, utan af kammarens godtfinnande och talet skulle väl underkastas en mogen prösning om det skulle ha karakteren af kammarens mening? Dessutom vore det ej grannlaga, att sedan n. v. talmannen vid sju riksdagar alltid till kammarens fullkomliga belåtenhet talat inför tronen, nu besluta att det sista tal han sannolikt komme att hålla inför tronen skulle undergå granskning. j Härtill skulle kunna läggas såsom en