Göteborgsposten – 6 mars 1872, sida 2

— Huru kunde ni förmoda att jag ej var vid lif? — Jo, då jag var ute i Sydney, kom ett rykte från guldfälten, dit ni såsom man visste bagifvit er, att ni var död. Olika berättelser voro i omlopp rörande orsaken till er död; somliga sade att ni blifvit dödad i en strid med iofödingarne, andra att ni blifvit skjuten under ett gräl med era egna kamrater. Det var äfven en annan historia om att ni, sedan ni förlorat allt hvad ni egde, omkommit af brist. — Och ni trodde på dessa historier? — Jag trodde fullkomligt på dem, så fullkomligt att sedan jag återvändt tillbaka till England och flyttat in i denna trefliga hydda — för hvilken jag har att tacka den goda unga dame, i hvars sällskap jag först såg er ombord på Jason — har jag kännt det djupaste medlidande hvarje gång hon kommit hit, som hon ofta brukar göra, och talat med mig om er; och jag har aldrig haft tillräckligt mod att säga henne att jag fullt och fast trodde att ni var död. Frank betraktade henne med vänliga blickar, och hans röst antog en vekare klang då han yttrade : — Det var mycket beskedligt af er, mrs Bradstock, mycket beskedligt! — Huru skulle jag, sir — huru skulle jag kunnat tillintetgöra alla hennes förhoppningar, huru skulle jag kunnat störa den dröm jag visste att hon drömt i många månader, drömmen att få återse er och bli för er allt hvad hon hoppades få bli? Då hon den der dagen kom i ert sällskap om bord på Jason och lutade sig öfver mig och lade sin