Göteborgsposten – 5 mars 1872, sida 2

—— ——————AALLLLL AAA —— wem———ung äfventyrare som skulle emigrera till Australien, förmodar jag, och som nyss förut tagit afsked af sin käresta och sina anhöriga. Stackars unge man! — hvad denna verlden ändå är uppoch nervänd! Synbarligen högligen tillfredsställd öfver denna reslexion, tog den lille geutlemannen ytterligare en klunk ur sin flaska, tände en ny pipa och återföll i sitt drömmeri. — Två tusen dollars var mycket att betala ut till den gamle yankeein. Han bestämde sin ersättning, som han kallade det, väl högt; men jag vet ej huru vi skulle ha kommit ifrån förbrytarekolonien utan honom, och han höll sitt ord samt förde oss välbehållna till Newyork. Den der unge Leonard Orme var en beskedlig karl, dum som en gås och lika lätt plockad för den som förstod sig på saken. Om jag blott hade haft tid på mig och ej varit intrasslad i den här affären, skulle jag ha tagit alla fjädrarne ifrån honom innan jag lemnat honom. Gamle general Dickenson måste göra sig goddagar på hans bekostnad, det kan man taga för atgjordt. Mycken förmånför generalen, men större förmåver skall jag bereda mig af hvad som ligger der. — Den lille mannen kastade en drömmande blick åt sidan och pekade med sin pipa i den riktning der skatten låg gömd. — Ja detta kan man kalla ett fynd — ett rikt fynd, fastän det måste delas mellan två. Få personer ha någonsin gjort ett rikare. Jag är hittills mycket belåten med min vän Grogram, och hans belöning är nu nära.