Göteborgsposten – 4 mars 1872, sida 2

vill nu sammanslå dem båda till ett enda stort italienskt bolag. Preussens regering ämnar framlägga för landtdagen ett förslag om att helt och hållet upphöra med bezagnande af det polska språket i de polska provinserna uti olficiela bandlingar. Danska Dagbl.detsberlinerkorrespondent eynes haft rätt, då han för någon vecka sedan berättade, at! man nu kunde vänta den bismarokska ministi ens sönderfallande bit för för bit. Efter kultusministern Mähler har sålunda nu äfven den gamle, men sträfve handelsministern Itzenplisa ansett sig böra lemna kabinettet, af hvilket han varit medlem sedan 1862. Grefven utträder ur ministören med rena händer, säger en korresp, han, Miibler och den redan förut afskedade justitieministern, gretve Zur Lippe voro inga profitmakare... Nu taga vi afeked med den gamla ministåren Bismarck. Skilemessans stund är tung; den bild, som i tio år fängslat vår blick, blir för alltid beröfvad oss, och vi veta icke, hvad som skall träda istället. Skall en ny minister Bismarck bildas? Eller skall äfven hufvudet falla, sedan den ena lemmen efter den andra skilt sig från kroppen? That is the question. I Österrikes hufvudstad pågå alltjemt storartade ansträngningar för den stundande verldsutställningen derstädes. Med densamma skall äfven bli förenad med utställning af Cremoneser-instrumenter. Allmälningarne af sällsynta instrumenter till denna utställning äro särdeles talrika, så att violinamatörerna skola här få mycket att beskåda och lära. Från Kina skrifves, att floden TientSing) åter öfversvämmat; 200 byar stå under vatten och en befolkning om 80,000 menniskor irrar omkring utan tak öfver hufvudet. Senare Post. De engelska tidningarne innehålla långa och omständliga beskrifningar på den stora tacksägelsefesten i Londons Paulskyrka förliden Tisdag. Vi meddela här efter desamma följande: Natten mellan Måndagen och Tisdagen blåste en halt nordlig storm, som kom londonerboerna att frukta, det drotmingens väder skulle på den stora dagen förbytas till oväder. Men blåsten lade sig fram mot morgonen, sedan den fejat gatorna torra och rena och sålunda äfven för sin del bidragit till festens glans. Och då solen rann upp, var himmelen klar, och då drottningen lemnade Buckinghampalatset, njöt den stora verldsstaden af hela behaget i en, hvad engelsmännen kalla, glorious vårdag. Man kan lätt tänka sig, hur denna omständighet ännu mera höjde de konungska engelsmännens spirits, isynnerhet som man visste, att ett godt väder var vilkoret för att prinsen af Wales skulle få sjelf närvara vid den stora ceremonien som utan honom naturligtvis skulle förlorat mycket af sin imponerande karakter. Prinsen hade aftonen förut anländt med gemål och barn från ön Wight till Victoriabangården, der stora förberedelser gjorts för hans emottagande. Han helsades med väldiga sheers af de stora folkmassorna, hvilka kunde sjelfva iakttaga, att han oaktadt resans ansträngningar såg frisk ut. Deras k. högheter begåfvo sig till Marlboroughpalatset, der de tillbragte natten. På f. m. åkte deras k. högheter till Buckinghampalatset, der de uppvaktade drottningen och hvarifrån det kungliga tåget uppbröt kl 1,412. Det kungliga tågets framskridande genom de rikt dekorerade gatorna skildras som ett storartadt skådespel. Längs hela vägen trängdes hundradetusental på trottoarerna, körbanorna, i fönstren, på taken och på hvarje tänkbar fläck, hvarifrån man kunde se något. Näsdukar och hattar viftades, och döfvande hurrarop hödo från alla håll och kanter. Då tåget kom fram till Trafalgar-square kl. 2,1, möttes det af en storartad syn. Nationalgalleriet, St. Martins-kyrkan, Nelsonsmonumentet, hvarje offentlig och enskild byggnad voro betäckta med åskådare, under det att sådana äfven alldeles fyllde den vida platsen framför lejonen, der hufvud radade sig till hufvud. Föga fick man väl se i denna trängsel, men man skulle naturligtvis likväl vara der. Citymyndigheterna, hvilka såsom en särskild cortege, anländt till Temple Bar kl. half 12, ordnade sig der på gränsen till City, för att emotiaga det kungliga tåget. Londons lord-mayor hade Statens juvelprydda svärd i banden, hvilket han skulle öfverlemna till H. M:t, då hon passerat The Bar. Först kommo lanciererna, följda af Underbustalmannens vagn, en gammal tung och med förgyllningar öfverlastad tingest, dragen af tvenne massiva svarta hästar. Derpå följde lordkansleren, som likväl icke tycktes imponera på massan på grund af enkelheten i hans statsvagn, hvilken var modernt elegant och saknade det antiqvariskt vördnadsbjudande, som gaf ett sädant intresse åt talmannens hjulhus, om denna beteckning får användas. Så följde hertigens af Cambridge vagn, i hvilken äfven kte som uppvaktande general Mac Donald. De derpå följande fyra vagnarne innehöllo högre hoftjenstemän med damer. I den åttonde vagnen åkte prinsens af Weales:bröder, hertigen af Edinburgh samt prinsarne Arthur och Leopold, jemte hans minste son, som hade en för tillfället passande gravitetisk min. Nu kom drottningens vagn, i hvilken, förutom H. M:t sjelf, äfven åkte prinsen och prinsessan af Wales, samt bans äldste son och prinsessan Beatrice. Portarne slogos upp, tör att låta det kungliga tåget passera inom Citys eller det gamla egentliga Londons gränser, och luften och marken skakades af de väldiga hurraropen ifrån de ofantliga menniskomassorna. Tåget stannade, lordmayorn närmade sig vagnen och öfverlemnade till drottningen svärdet med frambärande af Citys hyllning. Entusiastiska lefverop höjde sig med luftvågorna; drottningen reste sig bugande i vagnen och tryckte med rörelse sin song hand, liksom ville hon säga: ådet finnes stunder, då det är skönt att vara suverän — de äro då folket egnar monarken bevisen på sin kärlek och sympati, sök att vinna dem! Uppebållet här vid porten blef dock endast kort. En musikkår blåste upp nationalhymnen, och det praktfulla tåget tärdades vidare på väg till den stora katedralen. Det hade tillkännagifvits, att portarne till katedralen skulle öppnas kl. 8, men långt dessförinnan sökte täta skaror af biljettinnehafvare att tränga sig fram till de olika ingångarne och långa vagnsrader