Göteborgsposten – 2 mars 1872, sida 5

Ivarjehanda. Musikaliska atleter. Bland alla de uppfinningar för hvilka vi stå i skuld hos tyska protessorer, torde en, hvilken nyligen blifvit offentliggjord af en professor Schmidt, kunna göra anspråk på att få räknas bland de mest egendomliga. En gång då prof. Schmidt hörde Anton Rubinstein spela på en konsert, föll han på den iden att sedan räkna de noter som den ryktbare pianisten spelat utantill och fann att de uppgingo till ett antal af 62,990, derigenom ådagaläggande riktigheten af ett påstående som förut blifvit framställdt af fysiologen Hzering, att nemligen pianistens yrke kräfver större ansträngning af minnet än något annat yrke. IIr Schmidt åtnöjde sig dock ej med denna räkning. Användande österrikiska nenkreutzermynt till kraftmätare, undersökte han huru stark tryckning som erfordrades för att trycka ner en tangent på hr Rubinsteins piano och fann att den var eqvivalent med 24 neukreutzer eller 25 uns. Den kraft som utvecklades af pianisten vid genomspelningen af det 62.990 noter långa stycket beräknade han alltså uppgå till närmare 942 centner. Hr Schmidt skaffade sig derefter tillträde till Hans v. Bälows bostad och försökte hans piano, hvilket hade en hårdare touche, men på hvilket hr Rubinstein utan tvifvel äfven fullkomligt väl skulle kunnat spela. Här skulle tryckningen ha uppgått till 11811 centner. — Upptäckten torde vara af intresse för pianister, hvilka äro i okunnighet om huru ofantligt de anstränga sina muskler under det de genomspela ett stycke, men säkerligen fordras det en tysk professor för att draga en sådan lärdom af en konsert. Ny teater i Milano. Ettförslag är å bane att i en af de mera centralt belägna delarne af staden Milano uppbygga en teater som skall komma att rymma 6000 åskådare. De beräknade utgifterna uppgå till 600,000 francs, till hvilken summa en rik medborgare, signor Urcole Penelli, erbjuder sig att bidraga med 200,000 francs. Återstoden af den erforderliga summan skall, efter hvad det förmodas, utan svårighet kunna anskaffas genom aktieteckning, och en komitt kommer naturligtvis att af aktieinnehafvarne utväljas för att representera deres intressen. Påfven Pius IX:s hemlif. En italiensk tidning meddelar en beskrifning öfver påfvens hvardagslif i Vatikanen. Då det ej är audiensdag, öfverlägger han vanligen först med kardinal Antonelli rörande politiska frågor och sedan med kardinalvikarien Patrizi rörande kyrkliga angelägenheter. Påfven gifver gerna audienser, alldenstund det roar bonom att se folk och visa sig omgifven af sitt hof, som är det mest ceremoniösa i verlden. Den rådande färgen på kostymerna är skarlakansrödt, och påfven ensam är klädd i hvitt. Efter audiensen går Pius IX ut i trädgården och promenerar till omkring klockan två, med två medlemmar af gardet som gå förut, en af sina dignitärer vid sidan och två enskilda kammartjenare, klädda i spansk medeltidsdrägt. bakom sig. Efter messan läser han sina bref, sådana han hvarje dag erhåller i stor mängd från kejsare, kungar och, andra höga personer. Han erhåller äfven många bref från Victor Emanuel; dessa läser han först och småler ofta åt deras innehåll. Ibland besvarar han brefven sjelf, antingen på latin eller franska. Hans stil är nätt och tydlig, liknande fruntimmersstil. Då han slutat sin korrespondens läter han tidningarne uppläsas för sig, isynnerhet den komiska tidningen Fanfulla, och hans ansigte uttrycker stor glädje då en anspelning göres på regeringen eller municipalrådet. Påfven låter äfven karrikaturerna för dagen sig förevisas, och han gör gerna sjelf sina kommentarier till dem, vetande att hans infall skola upprepas. Om de italienska poli